Det är vatten under broarna idag. En fors. Inte ett hav, men lika stort. Alldeles under bron. Okontrollerat rinner det förbi. Ett vidunder längs strömbrokajen. Min kajkant. Jag står länge och tittar på avstånd. Det strömmar och är gråsvart och groteskt. Jag väntar vidare. Inte i livet skulle jag gå förbi för nära. Funderar på att ta ett glas vin på Göken under min väntan, men klockan är bara ett. Det går inte. Jag går en omväg, runt kajen, tar tag i armen på en förbipasserande och slinker över bron. Kallsvettig. En ensam dam på andra sidan.
Jag: - Är det ditt vatten, därute?
Hon: Ja, fint va.
Jag: Det strömmar fritt. Det är okontrollerat. Det är livsfarligt, dubbelt så djupt som jag. Ska det vara där?
Hon: Ja, det går inte att stoppa.
Jag: Varför inte?
Hon: Därför då skulle strömmen förstöras.
Jag: Förstöras?
Hon: Ja, det är ett kulturarv vi har med vatten som strömmar kring staden.
Jag: Vem vill att det ska strömma? Jag vill att det ska sluta.
Hon: Det är ju väldigt vackert.
Jag: Hur ska jag veta det?
Hon: Du kan ju titta.
Jag: Jag vill inte titta. Jag vill att det ska bort.
Hon: Bort?
Jag: Ja, bort. Eller i varje fall försvinna. För alltid.
Hon: Du är inte klok.
Jag:
DU är inte klok!