Det funkar inte. Det är vidrigt. Det är smutsigt. Det är allt annat än vad det står i lagen att det skall vara.
"Men orkar ni mer nu verkligen?" frågade mamma oroligt, för sådär hundrade gången.
"Det finns inget alternativ." svarar jag. "Det finns inget alternativ till att inte orka. Det onda får inte vinna"
Jag önskar mig så tillbaka till 19 år, och verkligen inte bara det banala för att jag var ung och snygg, utan för att jag var så naiv och trygg, jag trodde verkligen att de som utgav sig för att vara goda var goda.
Jag hade en tillit till strukturen, till samhället. Men verkligheten är mer som en film där snutarna visar sig vara mer korrupta än maffiaskurkarna, som har sin heder och moral i behåll och vinner - i o f s värdelösa - utanförskapshjärtan på slutet.
...// ... lite självcensur på morgonen ...//...
Vet ni förresten vad det första slaget undan benen på "dysfunktionella" personer som söker hjälp är? Jo, att man måste SKRIVA ansökningshandlingar och fylla i BLANKETTER hit och dit. Precis såna blanketter som man söker hjälp för att man inte klarar av att fylla i... Även om man lyckas fylla i rätt måste man ändå sen ringa runt och tjata och hävda sin rätt. (Man måste också kunna soci*al-fucklagen bättre än tjänste - männen också förstås för att inte bli överkörd.) Sa jag att man måste kunna komma i tid till möten också, annars är man inte motiverad och hamnar längst bak i kön igen.
Ja ja, säger ni, rättrådigt, men det där får de ju hjälp med av sin Soci*analkuk_ass*istent!
HA HA!
Säkert.
(för vi bor väl i Sverige, visst gör vi, visst, visst)
Ja,
ursäkta språket och asteriskerna, men jag är parano*id så det räcker och google är ett underbart verktyg.
Nog ilska för idag. Nu ska jag krypa ner i ett varmt bad och njuta av att få vara helt ifred. Sen är det nog dags för vetefälten. (Ha ha, jo, de funkar, eller... alltså jag blir glad när jag tänker på tipset om de böljande vetefälten, och när man är glad somnar man gott!)