Nu får ni sakna mig några dagar

Ett bloggtips: Med en kniv som liksom Peter Barlach citerar Bengt Ohlsons kontokortskapningskrönika i DN:

"Och morgonen efter den här "pojkdrömmen" vaknar killen i sin muggiga etta. Han är bakis och kalsongerna sitter inte så himla bra längre. Och värst av allt: "Han är fortfarande i Uddevalla".

Det fina Med en knivs vinkel är att inlägget heter Hej Länsfascist!

"Förmodligen, tänker sig Bengt Ohlsson, sitter den här killen just nu och stirrar tomt ut genom köksfönstret i sin pissiga stad där han av oklara anledningar är tvungen att bo (för inte bor nån vettig människa frivilligt i Uddevalla inte, hahaha) och längtar sig sjuk efter Ståkkålm City, där det riktiga livet pågår. Stackars jävel, tänker Benke. Sen skickar han sin krönika till redaktionen och går och lägger sig, med Skanstulls ruggigt urbana sorl utanför.

Och när han vaknar är han fortfarande en länsfascist med kosmopolit-komplex."

Puss & Kram på en stund, nu ska jag packa och bära.

Något fattas mig

Vad tomt det är här.

–Jag sa SITT! Hur svårt ska det va?

Äsch. Ligg då. Eller stå.

En del tänker kex och kurs, andra tänker polis

"Kexen ska göra de hundar som brevbärarna möter på sina rundor mer vänskapligt sinnade.
-Hundkex är ett bra sätt att skydda våra medarbetare mot bett. En hund blir mer medgörlig när den får en godbit, säger den danska Postens säkerhetschef Ebbe Andersen till Ritzau."

Från Kvällsposten.

Intressant hur olika olika människor försöker lösa ett problem.

Det är ju fan att det ska ta sån tid bara

...skulle VG ha sagt, med sin sköna, sjuka humor. Lucky Strike ; -)

Läget: lyckorus

Jag har ropat in två skokartonger gamla, 'exotiska' frimärken på auktion för 15o kr. Jag är så lycklig. Jag är galen, men det visste ni. Jag känner mig rik som ett troll, som när man var liten och beskådade sin samling av luktsuddisar. Jag ser min framtida lönsamma konstverksamhet här. Det kliar i fingrarna. Jag är helt betagen av de här små konstverken. Lycka!

Edit: Sa jag att jag är rusig av lycka? Jag förstår inte hur jag ska kunna somna alls inatt.

Mitt nya jobb

Jag lyckades totalt med att icke-sälja in GRATIS LJUDBÖCKER häromdagen, inte EN enda person mailade och ville ens prova skiten.

Mitt nya jobb - copywriter på Socianalstyrelsen! Jag knepar lätt ihop lite antiknarksprit & rökpropaganda så är drogproblemen ur världen! Jag är ju ett geni.


(Mmm, ni vet att jag är bra på photoshop också fast den här pippibilden har jag ärligt snott.)

Larvigt inlägg

Vad ska jag göra med ostkanterna nu då?

LOVE (som i kärlek)

Mmm. Jag Love-bombar er med inlägg nu. Det har varit en jobbig dag.

Så bra kommentarer. Tack. En del väldigt svåra att leva upp till, men rätt. Rätta. Vad som än händer har man sin egen moral, och när man försöker somna är det det man själv har gjort och sagt som spelas upp i ens inre.

Det lät rejält klyschigt. Men livet är fanim den största klyschan jag har stött på.


Snokis sa..

Förr tyckte jag att den ultimata hämnden var att knulla med någon för att såra nån annan.

The Midnight Mongo sa...

En stor och farlig man sa en gång till mig, dra inte kniv om du inte är helt säker på att du ska använda den.

Ta inte strider du inte kan vinna.
Om det inte är så viktigt för dig att du är redo att förlora allt.
Livet, förståndet, vänner och familj.
Man kan bli av med allt det.

Det har jag sniffat på.

Och jag drog öronen till mig, vände 180 grader och gick därifrån.

Inte med svansen mellan benen, med rak rygg och nyfiken blick rakt fram.


aussiekicki sa...Vet du Godiva. Jag tror att du har din hämnd pa dessa små manniskor. De kommer sitta där med sitt hat och sina inskränkta åsikter. De är små, små människor.


Söderbergs Take sa... det är vidrigt när småsintheten, inskränktheten och dumheten vinner. Som tur är så är det väl straff nog att vara allt det ovanstående. Hellre empatisk och ledsen än bortom all räddning,

Tingeling sa... Jag tror inte på hämnd. Och gudarna ska veta att det finns de som har gjort mig så illa att de skulle förtjäna den. Men varför sänka sig till onda, dåliga människors låga nivå?

Översättarhelena sa... Du är större än de elaka människorna. Slösa inte mer energi på dem!


Orange sa...Gör dig ett besök hemma hos dessa grannar. Prata om va fan som helst. Se till att du har, på något sätt, med dig minst tre (3) ormar som du har skaffat på något sätt. Släpp ut dem i huset när du får tillfälle.

Huskorset sa...Jag har inget hat att ge. Eller hämnd att tipsa om. Inte när det är allvar. Det är sorgligt sorgligt sorgligt att människors rädsla för det okända i kombination med en rädsla för att tala om det (fråga då for heavens sake! vill jag gasta åt dom) ska ta sig dessa proportioner.

Mrs Li sa... Jag gör lite woodo på dom ikväll, ok?

Ja, Mrs Li, snälla, jättemycket woodo.

Men om man kör woodo, kommer de veta varför de vrider sig i plågor? Eller tror de att det är en släng av växthuseffekten bara och kör på i vanlig otäck elak stil sen?

Ja, jag ältar. Men DÄR har jag ju poängen. Det jag söker. Helt ouppnåeligt. Att dumma människor blir kloka (genom insats av mig.) Det kommer inte att hända. Helt bortkastat.

Skönt. Det ska jag inte ägna min tid åt.

Figge (inte Mongo) har något som jag vill ta åt mig. Man kan dra sig ur strider även om man faktiskt vet sig kunna vinna. Men Pyrrhussegrar har aldrig gjort någon lycklig.

Nu längtar jag lite efter Advokatens röst. Han säger självklara saker på ett sätt så att han framstår som Messias. Och svarar alltid i telefonen när det är kris. Skäller inte när jag har gjort fel. Påminn mig om att jag ska skicka blommor till honom imorgon.

Sheeeeeiiiit. Jag har inte sovit ensam ofrivilligt på... så länge jag kan minnas. Hur gör man? Vem ska väcka mig med snark? I nättras vaknade jag av att Niki tuggade belåtet på ett litet märgben precis vid mitt öra, på kanten av min huvudkudde. Luktar skunk, märgben.

Nej, det här är inte en kontaktannons. Snarare tvärtom :-)



Jag funderar på ljussättning. Någonting måste jag fundera på.

Jag kommer drömma mardrömmar inatt. Det är min normala hantering av händelser. Jag drömmer dagarna, history repeat. Kanske därför jag är så trött ibland.

Ena jag säger: skärp dig. Det var väl inget. Ingen dog. Allt ordnar sig.

Andra jag säger: skicka hit kompresser till det här hålet i hjärtat.

Tredje jag samlar fortfarande spott i munnen, silar slem mellan tänderna, väger spottet på tungan, undrar vad som är lagom, vad som är perfekt för en loska i ansiktet på en person man föraktar, funderar på att gå ut och provspotta.

Nej, ingen hund som vill med ut och provspotta. Helvete vad jag saknar dem trots att jag nu vet att de har det bra och att Stina förmodligen just i detta nu trycker sina tassar i mammas rygg och håller henne vaken i natt.

Men jag då?
Jag längtar efter dem så att jag får minneshallucinationer av deras päls mot mina händer.

Fan vad patetiskt.

Funderar lite mer på ljussättning, och stilleben.

Hur många ben är det i ett stilleben?



Förresten, hur många % av pliserna i rebro googlar sig själva tror ni?

"Ja men va ä det nu då?"

Konstig dag, hästarna kom ut först klockan tre på eftermiddagen och in först vid åtta på kvällen, redan mörkt. Jag står och fodrar hö med mössan nertryckt över öronen och plötsligt står det två blåklädda poliser i stallet.

-Hej!

Jag kände att nej, nu får de väl ge sig. Sluta spring här.

-JA MEN VA Ä DET NU DÅ? sa jag, två unga poliser, de log vänligt åt min något trötta hälsning. (Alla poliser i Örebro vet om dagens händelse med hundarna. Jag behövde inte presentera mig i växeln när jag skulle ta reda på var hundarna hade förts. Vi var dagens happening. Hur många poliser finns det dagtid i Örebro? Hälften var väl här.)

De här två poliserna skulle bara lämna ett brev. Till Aktiebolaget från Länsstyrelsen. Märkligt att detta måste ske just i kväll? Kanske ville de kolla att inga otillbörligt återbördade hundar sprang runt här och skällde på ovälkommet besök.

Får man sova snart? Kanske bada lite.

Eller kommer det mera?



Därinne där det lyser badar jag straxt. Alla ärenden får vänta.

angående jävleskap

En poäng är ju att jävleskapet inte ska gå att spåra. Och jag är helt emot otyg som skadar någon, tredje part tex saker eller djur, förstås. Annars vore det ju lätt att typ förgifta deras hästar men dylikt är otänkbart förstås. Det vet ni.

Jag söker det optimala jäveleskapet helt enkelt. Som inte går att spåra. Som är ofarligt, oskadligt - men förtretligt.

Eller, vad söker jag?

Tyvärr känner jag att jag aldrig kommer få upprättelse för mitt lidande. Så jag kanske bara ska lägga ner. Inte slösa mer energi.

För det tjänar ju inte något till att tex göra punka på en bil om det inte framgår att någon har gjort punka avsiktligt för att bilägaren är en jävla idiot och drabbas av en punka som straff för sina gärningar.

Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att idioter är idioter, hur mycket man än eventuellt lyckas straffa dem.

En idiot kommer aldrig kunna komma till insikt.

Och någon som inte bryr sig om ifall någon annan blir ledsen kommer aldrig ta åt sig.

Det har alltid varit det sista att drämma till med. Känslor. Dåligt samvete.

Varför ska man säga till någon: "Jag blev verkligen jätteledsen." om den man pratar med inte bryr sig.

So what? säger motparten och lallar vidare.

Straff i sig har liksom inget värde. Om den som är skyldig ändå inte fattar poängen.

Jag söker upprättelse.

Av vem? Jag bryr mig ju inte om de här människornas åsikter.

Vem ska ge mig upprättelse?

Varför känner jag att det är viktigt?

Letar jag efter en Gud som ska säga till mig: du har gjort så bra du har kunnat, och du har tagit ansvar för det du har kunnat?

Det kan jag väl säga till mig själv.

Men det sitter långt inne.

Nej, usch. Det är så tomt här så det är läskigt. Riktigt otäckt. Öde. Jag får rysliga aningar om hur det kan vara att plötsligt bli av med sin familj.

Men mamma ringde nyss och sa att raringarna sover i baksätet på väg hem till Norrköping nu. De hade varit lite skärrade när de hämtade dem. De hade inte fått sitta i samma bur och var lite oroliga.

Massa tankar. Jag är en dålig matte, som inte har tränat dem på att bo på hundpensionat. Att sitta i bur.

Hundar är ju som barn, man ska jobba för deras frigörelse, för att de ska kunna klara sig i vilken miljö de än hamnar i. Fast ens primitiva jag säger: Du ska bara älska mig!

Jag kan ju halka och bryta nacken imorgon.

Påminnelse.

Hjälp! Skärp er! Ge mig hat!

Kom igen. Jag har alltid vänt andra kinden till, men som jag skrev förut så har mina kinder tagit slut.

Hur jävlas man tillbaka med ondsinta, inskränkta idioter?

Ska jag samla ihop hundbajs och lägga i brevlådor? Nej. Jag känner att min erfarenhet på hat/hämnd-området är begränsad.

Det här subtila som jag har använt under så lång tid; plantera blommor utanför deras stallingång också, kratta och fixa grus till dem, skotta skö på deras sida också. Det funkar inte på ointelligenta personer.

Hjälp!

Ge mig HAT! Hur gör man?

Nu hämtar mina föräldrar hundarna hos polisen mot löfte att inte åka vägen om här. (skratta eller gråta?) Så snart är raringarna i säkert, kärligt förvar och kommer inte äta upp fler barn inom överskådlig framtid, om någon skulle vara orolig för det.

Så nu.

Förutom juridiska åtgärder, vad tycker ni man ska ta till?

Lokalmedia är på luren redan. Men liksom mer privat?

Jag orkar inte vända andra kinden till längre.
Mina kinder har tagit slut.

Edit: Nytillkomna läsare: Please, tänk inte "ingen rök utan eld." Ibland pyr det jävligt bra bara av ondska. Och en snöboll som rullas blir större och större...

Det mest sorgliga av allt är att det faktiskt inte är hundarna som är det egentliga problemet här. Det här är jättejobbigt att konstatera - men efter alla turer är det bara att inse att hundarna används som en av olika slagpåsar för att grannarna inte vill ha en verksamhet med konstiga människor i deras grannskap.

Knarkare? Vem vet vad de kan ta sig till? Psykiskt sjuka? Usch! Det finns ju barn i grannskapet!

Men att avslöja sin rädsla för avvikande människor är svårare, mycket enklare att säga att man är rädd för några byrackor som enligt utsago springer runt och gör livet surt för hela trakten...

Tyvärr skiner det igenom, INGEN av våra placerade klienter har undgått att känna av grannarnas fientliga inställning, och många har tagit illa vid sig av känslan.

Edit II: Om vi ska vara uppriktig här på bloggen, och det ska vi ju; det har faktiskt hänt en gång att en knappt tonårig flicka under psykos sprungit runt halvnaken, skrikande, i mörkret på gården. Klart störande för grannarna. Hon hade hemska maror i huvudet som åt henne i sömnen och hon vaknade helt galen och bara rusade ut i mörkret i panik. Klart att det är läskigt om någon granne var vaken och hörde hennes skrik. Jag, som visste vad det gällde tyckte också att det var hemskt obehagligt, men vi kunde prata med henne så hon kom till sans och inse vad som var verklighet och vad som var maror där och då och börja andas. Klart att grannarna tyckte det lät otäckt - och det är inte så det går till här till vardags vill jag säga. Händelsen polisanmäldes förstås, diffust, för grannarna hade ju bara hört någon som skrek i mörkret.

Men även detta som hände akut just då hade hundarna mycket lite del i. (Bussa kamphundar på klienter är inte en del i terapin; -)

Men allt läggs i en hatt. Man skramlar. Nåt rätt blir det säkert som man drar ur hatten?


Om jag blir ledsen och arg för att människor tycker illa om mina hundar, så är det ingenting mot hur förbannad in i märgen jag blir på 'protektionism' och rent av 'rasism' mot människor som inte är som alla andra.

Så, jag flyttar härifrån, men fortsätter jobba för idéerna.

Vad har ni gjort idag då?

Jag har just fått MINA hundar omhändertagna av pölûsen genom ett beslut riktat till en annan person. 10 (tio) pölysmän. En person omhændertagen för motstånd mot tjænsteman. Jag har fått överkönstapelns ord på att jag får hämta hundarna imorgon när jag har packat och avflyttar platsen. Som av en händelse håller jag redan på att packa, och har redan hela bilen full med kartonger. Mina föräldrar kommer med en släpvagn idag som tidigare inplanerat.

Vad tror ni deras ord är värt? Kan man lita på dem? Vad har vi lärt oss av erfarenhet?

Ska jag bryta ihop?

Nej, det hjälpte inte att gråta. Nu är det krig grannarna. Nu har de gått över gränsen så äntligen kan vi börja slåss på riktigt. Om man ger sig på ens 'barn', då är alla medel tillåtna.

Nästan så att jag skulle vilja vara kvar här bara för att för att jävlas. Jag är så arg så jag skulle kunna slå någon på käften. Men jag vet, man måste vara smart.



Stina älskar alla människor, inklusive blå. Niki har mer integritet och vill inte vara med på bild tillsammans med lagens äckligt klåfingriga arm.

Och jorden är platt

"Inga judar dog i gaskamrar." Det är inte prästen på bilden som sa så i TV-intervju, utan hans kollega i brödraskapet SSPX. Prästen på bilden är bara homofob. Bland annat. Och ska inte vila förrän Sverige blir katolskt. Intressant. SvT Uppdrag Granskning häromdagen.

Vem behöver djävulen med såna guds sändebud?

Marschaller för 20 kr. Mer än så behövs det inte ibland för att göra skillnad i mörkret.

Varför händer det aldrig mig?

Stilleben, bloggstillestånd

Mmm, lite bloggtorka. Nu ska jag åka och köpa pallkragar. Ett besök på bygghandeln piggar alltid upp!

bit, bitter, the bittest

För att försäkra läsarna om att de kära hästarna inte bara utnyttjas på bloggen utan också ger igen kan jag stolt uppvisa det senaste sugmärket, nej, ok, huggtandsmärket.

"Bit inte den hand som göder dig" heter det ju, men den boken hade inte Zinedine läst, utan bet mig i armen när jag gav honom mat. Jag hade inte boken att slå honom i huvudet med heller så jag kastade havreskopan på honom istället, något han glömde ungefär två sekunder senare så jag gissar att vi kommer ha samma diskussion snart igen...

(till hans försvar, ok, han är bara 3 år och håller på att tappa mjölktänderna så det kliar väl...;-)

Den dåliga rubriken här förresten för mig än en gång tillbaka till "Who's afraid of Virgina Woolf" och den svåröversättliga ytterst bittra repliken: "Good, better, best, bested."

Äh, ni klickar säkert inte, men det gör jag, och upptäckte en ny detalj i den här gamla blodbadsbilden (Förlåt jag glömde varna!)

Att bloddropparna som poppar ut lämnar droppmärken när de landar i blodet på golvet. Bättre än photoshop. Undrar om det är min bästa omanipulerade bild någonsin.

Eller är den här bättre ändå? Från kastrationsinlägget. Med droppskuggor.

Rätt ska vara rättvist, särskilt syskon emellan... (liten varning för blod)

Dumt när man har två hundar och bara ett tuggben. Och inga verktyg inne för att dela ben. Men skam den som ger sig. Och det är ju inte mycket blod att tala om. Larvigt rent av. Värre har vi sett. Klicka på egen risk.

Så jag klagar inte. Inte Stina heller. Tack matte, lördagkvällen är räddad!

Just nu: KUNZELmann & KunzelMANN

Ja, godnatt då. I morgon ska jag fotografera ryska 'rockmärken'. Är det nån som kan ryska? Sköna Översättar-Helena?

Men först sovmorgon.

Idag kom jag äntligen iväg till frisören

Doris också. Salong VG.

Grepologie avhandling

Jag är ett svar och inlägg skyldig. Tingeling frågade om grep och högaffel är samma sak.

Nej. Lika lite som spade och skyffel är samma sak. Liknande redskap, men inriktade på olika arbetsuppgifter.

En stallgrep är gjord för gödsel och gaffeln för hö och halm. Kasta höbalar kan man inte göra med en grep. Mocka skit kan man inte göra med en högaffel.



En grep kan ha från 4 till 8-10 'pinnar', och har alltid ett riktigt handtag.

Gaffeln är glesare, har 2, 3 eller mer sällan 4 pinnar, har längre skaft och ibland inte ens ett handtag utan kan sluta som ett rundat kvastskaft, beroende på vilken teknik man vill ha när man ska kasta höbalar med den.



1. Stallgrep för mockning i halm, med 4 pinnar, och något längre skaft. (Med åren och utvecklingen har skaften blivit längre i och med uppfinningen av ergonomi, det finns även svängda skaft.) Denna grep används även för grovmockning i spån och torvströbäddar, där plastgrepen inte håller för tunga lyft.

2. Stallgrep med 6 pinnar för dvärgar. Ryggbrytare.

3. Modern stallgrep för mockning i kutterspån och torvströ, täta plastpinnar och lättviktsmaterial i det långa skaftet. Utbytbar nederdel, pinnarna bryts av när man lyfter för tungt med den... Detta är numera standardgrep i svenska stall och redovisas under posten "förbrukningsmaterial stall".

4. Hemmabygge signerad pappa. Mitt önskemål: en stark grep med långt skaft. Resultatet blev mycket bra, förutom att den blev så tung att jag knappt orkar lyfta den, än mindre mocka med den.

5. Potatisgrep. Pinnarna formade som en skopa för att samla upp potatisen och med runda knoppar på ändarna för att inte spetsa potatisen. Gammaldags variant, grymt tung, försök inte mocka med denna.

6. Modern 3-pinnars högaffel i stål med handtag.

7. Urgammal 3-pinnars högaffel med träskaft utan handtag.

8. Halvgammal 2 pinnars högaffel i stål med handtag.

Beroende på hur stora höbalar du ska kasta och hur tätpackade de är, dvs motståndet när du ska köra in gaffeln i balen är det olika vilken som är 'bäst'. Det är en speciell känsla med en gammal högaffel med blankslitet träskaft.

Fast nuförtiden används mest stora rundbalar och man kastar sällan hö eller halmbalar längre.



Och här på bild i månmotljus har vi grävgrepen, ett eget kapitel, med platta 'pinnar'.

Eller heter det 'armar'? Tentaklerna är iaf platta på trädgårdsgrepen, för att få upp jordkokor, tex när man ska vända potatislandet på våren.


Nej, men hörrni... jag har utgett mig för att vara autodidaktie professor i grepologi, men jag kan ju inte alls allt i ämnet.

Däremot har min kära far smidat ett antal vackra ljusstakar av gamla uttjänta grepar:


Och Pappa smidde en treskaftad spade när det skulle tas första spadtag för någon spårvägsutbyggnad i Norrköping av nån trepartikolition för många år sedan, händelsen och spaden på första sidan i lokalbladet.

Vi säger väl godnatt på det? Natta hästar, sova lite.

Nyss i Kulturnyheterna

Ingrid Elam: "Jag tycker faktiskt riktigt illa om den." om Carl Johan Vallgrens nya bok. Den måste jag bara läsa!

Skitböcker (talversioner) bortskänkes

När man står och mockar är det fint att lyssna på P1, när det är Språket, Röda Rummet eller annat finkulturellt. Men ibland blir det för mycket.

Jag tänkte: LJUDBÖCKER!

Stieg Larsson-trilogin var bra som dynglyftarlitteratur i somras.

Sen i höstas försökte jag med än den ena, än den andra boken. Nej. Det klickade inte. Så, tre nästan nya ljudböcker skickas till den som vill ha om nån vill ha nån. Maila mig adress på lovely_godiva@hotmail.com så skickar jag eländet. Men jag har varnat.



Jag läser snabbt. Kanske extremt snabbt när det behövs. Nu när jag har tvingats höra på långsamma böcker (utan att långsamheten är en del av poängen, som med tex Stig Claesson, som jag läser sakta, sakta) inser jag att när jag läser deckare och artiklar och annat jobbskräp hoppar jag över det jag inte behöver.

När xx för femte gången i samma kapitel beskriver hur jävla varmt det var den sommaren i Linköping så störs jag inte så mycket av det när jag läser 'för hand' för jag scannar bara vidare till det som är viktigt. Praktiskt och bra.

Men när jag ska höra på en bok tvingas jag ju lyssna på varenda ointressant upprepning, och det funkar inte. Jag blir tokstressad. Hallå, det ska lösas mord här. Funderar hon på att ha kjol idag också för att det är lika varmt som igår eller kommer hon iväg till jobbet snart och kan fortsätta med utredningen?

Fin införsäljning på ett par långsamma böcker va? Smaken är som baken. Var inte blyga.

Jag orkar inte ens vända på bilden, men det är en Edwardsson, en... äh, tre olika.

Vad har ni gjort idag då?

Själv har jag byggt en autobahn av bajs. Det blev skitbra.



Jag hittade en platt orm i torvströet. 'Nej, det är ett snöre', sa Vegogirl och ryckte tag i den och konstaterade att det var en fd orm. Hästarna var snälla och rymde inte alls och vi var klara tidigt med stalljobbet. Jag betalade räkningar. I kväll har vi ätit god potatis och fina hästmorötter. Jag har badat och läst lite bok. En fin dag när man summerar den, enkel, inga tokerier, många skratt. Och solen sken. Nånting säger mig att det snart är vår.

Lite mer...