Ja, ni vänner

Edit 2012: Öppnar bloggen. Hej alla kära och hej alla troll!

Vart går vi nu?

Om jag har lyckats är ni några kära som kanske vill fortsätta följa den här bloggen. Säg gärna till om jag har glömt någon som borde vara här... eller... ja, ni förstår. Jag har försökt kolla vilka som har kommenterat. Det känns lite förmätet det här med inbjudningar, Row skrev något om att det är som med inbjudningar till födelsedagsfester när man var liten, "Blir man bjuden eller inte", jag känner mer "Tänk om ingen kommer..."

Jag är mer paranoid än vanligt.

Just nu känns bloggen smutsig. Jag vill inte ha fiender snokande här, det här är hemma hos mig. Oliktänkare är en sak, man får gärna kritisera mig för mina åsikter eller klaga på dålig humor. Men ondsinta personer som har saboterat verksamheten i flera år och dessutom använder hot och förtal som maktmedel privat, jag vill inte ha dem här, jag har dem IRL, det räcker.

Jag vet, jag är naiv. Såklart man inte kan vara anonym. Men i mitt sätt att se på saken finns det gränser som man respekterar. Man kan vara oense med personer och ha konflikter, men när vuxna människor beter sig som mobbande barn så blir jag till slut både ledsen och uppgiven.

Att blogga har för mig varit att få uttrycka MINA känslor och åsikter. Att kunna skriva ärligt. Från min synvinkel, det jag upplever.

Och att få visa sig svag och ledsen ibland. Men det funkar ju inte när man har en infekterad konflikt med människor som inte drar sig för någonting eller för att utnyttja ens svagheter.

Som hundarna. Ja, ni vet ju.

Senast hästarna, med anmälningar om vanvård så att Länsveterinären kommer ut på oanmäld inspektion med poliser som handräckning för att de har fått så många samtal senaste veckan av personer som är så oroliga för att våra hästar är vanskötta och inte får någon mat.

Jag tar så illa vid mig, och det vet de ju. Det spelar ingen roll att det enda som fanns att klaga på var två saker som beror på hyresvärden, mögel i taket (vi har klagat på ventilationen i flera år och det är en av sakerna som ska upp i Tingsrätten i hyrestvisten) och att vi har ett par unghästar i samma box (plötsligt fick vi inte använda lösdriften längre utan det stod 30 kor där, också en del i hyrestvisten.)

Bara att hela tiden bli anklagad för än det ena än det andra. Känslan av att vara rättslös. Maktlös. Det är vidrigt. När jag anmälde dåren för att nästan ha kört över mig med traktorn med flit så frågar polisen "Men hur länge ska ni orka vara kvar här?" och inte "Han måste ju sluta trakassera er."

Anmälningarna om att han i samarbete med grannarna ständigt bryter strömmen i ridhuset när chefspatienten rider på kvällarna? Livsfarligt. En gång blev hästen rädd och kastade av honom med axel ur led som resultat, en annan gång kom en häst lös och rev ner en hel hinderserie i panik. Men uppsåt kan inte styrkas då man inte med säkerhet vet att personen förstår att det innebär en risk, typ. Nej, att vara  efterbliven är ju inget brott, inte ens i kombination med psykopati.

När von oben ringer tre gånger på en vecka och anmäler vanvård av djur däremot, då rycker samhället ut med pukor och trumpeter och piketen.

Jag är deprimerad, desillussionerad och uppgiven. Konkursen är nära och allt som kan gå sönder är trasigt, från bilar till tvättmaskiner, hästtäcken och stängsel och skrivare och mobiltelefoner, jag hinner inte, orkar inte fixa allt som måste hinnas och fixas.

Senaste och förmodligen sista klienten vägras vård här efter att frivilligt ha kämpat sig igenom ett par veckors avtändning med hemska abstinenssymptom, den vårdande läkaren vill hjälpa henne att få vara här men överläkaren vägrar och anser att hon ska tvångsvårdas för sitt missbruk, trots att hon som sagt frivilligt vill ha den här hjälpen och är beredd att kämpa med drogfrihet för att äntligen få en neuropsykiatrisk utredning.

(Andra dagen hon är här ringer anonyma anmälare Socianalstürelsen och är oroliga för att det verkar finnas en ny klient här, är den här verksamheten verkligen säker och något som samhället ska stödja etc. Jobbigt med all denna oro som måste kanaliseras till myndigheter ;- )

Ja, ja.

Det är inte så mycket blogglust. Mest bara att stå ut en dag i taget, tills det här eländet får ett slut.

Edit: Fan så krångligt det var det här. Långsamt hittar jag era mailadresser genom felmeddelanden och dåligt bredband, och blir så varm i hjärtat att ni tackar ja. Och ni som hör av er, ni som inte kommenterat men kommer ur garderoben nu, tack! Välkomna!