Jag är förmodligen världens sämsta på Facebook. Poka mig hit och adda mig dit. (Förlåt P...;-)
Ni som känner mig bäst vet att jag är troligtvis också världens minst övernaturliga människa, enda vidskepelse jag tror på är att den finaste hästen kommer bryta benet först. Ja, detta vet jag ju av erfarenhet så då är det ju realism?
Men.
Genom Facebook fick jag häromdagen ett Hej! från en mycket älskad och saknad vän, så, jag är villig att ompröva skiten, både Facebook och hokuspokusheten.
Min gamla vän Annika har jag genom åren tänkt mycket på men inte tagit mig för att leta upp. Eller, alltså, jag har flera gånger försökt lite halvhjärtat, på internet och 118 utlandet. Annikas syster som är känd skådespelare har hemligt nummer, men när jag såg henne på stan så hejdade jag mig och inte henne, kunde så svensk jag är inte med att "tränga mig på" för att fråga efter systerns adress.
Mitt 'största' försök att få fatt i henne var efter att
Peppe Engberg skrev i en krönika från
Mallorca att han ätit på the golden girls outstanding restaurant i Puerto de Pollensa, Annika var en av de två girlsen, och då mailade jag honom för att fråga om hjälp, och jag fick ett namn på en kille som känner alla i byn, ring honom och be o hennes nummer skrev Peppe... det vågade jag inte.
Det gick något år eller tre.
När jag var hemma senast såg jag till min förvåning att en gammal keps hängde kvar i garaget, som väckte minnen, Åre -93?
Så häromdagen letade jag efter en bok till en av flickorna här, hittade "Inte som andra döttrar", bläddrade lite i den. Och där instucken i boken hittar jag en resebroschyr från Mallorca, min hittills enda charterresa på ensam hand, med Annikas adress skriven på sista sidan. Sedan utbröt kaos här och jag fick återigen annat att tänka på.
2 dagar senare har jag ett Facebookmail, från Annika...
Jag vill svara: Hej Annika! Jag hittar inte bästa bilden på dig och skäcken, den var borta ur albumet. Och solbilderna på dig iklädd enbart Lord Hill-kepsen håller jag nog på, fast du är så sexig där så man baxnar.
Nej, jag vill svara något klokt.
Jag har Annika att tacka för en en hel del, glimten av teatervärlden och fascinationen för skådespeleriet, smaken för estradörer, en, nej två, nej tre kärlekshistorier varav en evigt oändlig, min största och mest olyckliga kärlek, receptet på världens bästa currykycklinggryta, ja, mycket mer än så, men kanske främst av allt en känsla av att allt är möjligt om man bara vill det. Annika var "Hur svårt kan det vara?" personifierad, när vi träffades på "Turistservicelinjen" där vi skrattade oss igenom lektionerna i turisttyska, hon som redan pratade flytande tyska, engelska, spanska och katalanska. På skolavslutningsresan till Berlin smet vi iväg och hon tog med mig till de galnaste barerna, och när jag hälsade på Annika senare när hon flyttat tillbaka hem till Mallorca var jag helt mållös, förälskad och bergtagen av hennes fantastiska bohemiska liv, hennes exotiska hus med prunkande trädgård och utejacuzzi och hennes vackra jetsetvänner. Och hennes bil, en antik citroên med dragspelstak. Kan man leva så?
Jag har undrat många gånger, fantiserat om hur livet hade blivit, om jag inte hade fått chockstillestånd av svenskjantemindervärdeskomplex utan vågat säga: här trivs jag, kan jag stanna ett tag, kan du hjälpa mig att hitta ett jobb här?
Livet förr och nu, och kanske sen. Facebook på gott och ont.
Boken, som hade passat Anja P.
Annika och jag hemma på trappan. Årekepsen. HellyHansenjackorna.
Kära Penny, Annika i Jofahjälm och jag, med Årekepsen...
Stilleben av Annikas hus, tänk på den tiden fotograferade man analogt.
Och blogg fanns inte.
Jag försöker se cool ut. På utflykt med övernattning i ett gammalt kloster högt upp i bergen, en övning som jag hade haft mer vett att uppskatta nu än då.
Men, på natten blev det åskväder, helt fantastiskt och overkligt vackert,
det var som att vi kunde sträcka ut händerna och ta fatt i blixtarna.
Annika och collien, hittehunden som hittade Annika och flyttade in hos henne och var med överallt på ett så skönt självklart sätt.
Annika i klänningen jag hade jämt de där åren,
poserar i lägenheten på Nybohovsgränd, när jag pluggade i Stockholm.
...
I morgon ska jag svara på det där Facebookmailet. På något märkligt sätt har klockan blivit snart halv fem. På soffan här bredvid ligger Vegogirl och snarkar i kapp med hundarna. Gott så.
