Gick långpromenad i skogen med båda hundarna. Kommer till en jättefin grusväg längs en sjö. Bedårande vackert. Det är fler som tycker. Jag får möte med en äldre dam och gissningsvis hennes dotter. De har varsin liten svart ettrig lurvig terriersak i snöre. Mina hundar ser dem på långt håll och jag säger glatt till dem: 'oj titta vilka söta små hundar det kommer här', och mina hundar viftar på sina svansar, men jag säger till dem, 'ja, de är söta fast vi ska inte hälsa, vi ska bara gå förbi och ni ska inte dra i kopplet utan visa hur duktigt väluppfostrade ni KAN vara'. (Vi tränar på det här att INTE hälsa på allt och alla utan att vara coola när man är på promenad... Vi är ju lantisar, och på landet hälsar man på alla.)
3o meter från mig börjar de små terrierserna att tokskälla. De kastar sig i sina snören och bär sig riktigt illa åt. Jag känner igen det där småhundsbeteendet, men tänker, ja ja, då får jag väl köra plan B och sätta mina hundar plats i motsatt vägkant och låta dem passera då. (Om jag har bett dem att sitta och vänta så är det lättare att behålla lugnet med slakt koppel och utan att göra en affär av det.)
Mina hundar sitter och jag väntar på att ovädret ska dra förbi. Stina sitter förvisso men börjar resa ragg så smått, och Niki sitter med ryggen spänd som en stålfjäder.
Jag kväver instinkten att daska till mina hundar i rumpan med rullkoppeldosan och ryta till för att de ska koncentrera sig på mig och inte på nåt annat, men vet av erfarenhet att småhundsägare 1. blir rädda om en storhundsägare signalerar att den stora hunden är farlig genom att vara tuff mot den, och 2. småhunden blir ännu mer affekterad om småhundsägaren skickar signaler genom kopplet att nu är det nåt otäckt på gång. Så jag svär inombords istället, och ler och hälsar glatt på kvinnorna som är alldeles nära.
De hälsar inte tillbaka. De har fullt upp med att dra i sina små änglar som nu är så aggressiva och hetsiga att om mina stora hade betett sig så illa hade de blivit polisanmälda och på goda grunder omhändertagna som allmänfarligt gods, och jag hade minst av allt fått en utskällning av andra hundägare.
Dessutom, om det varit ombytta roller hade jag inte praktiskt klarat att hantera 49 + 40 kg så rabiat hund utan förmodligen dragits omkull och tappat dem. Nu ber jag till gud att den äldre tanten, som släpar på den mest ilskna hunden, inte ska snubbla omkull och tappa snöret.
Ni vet ju rubrikerna, "Kamphund attackerade snälla lilla Mischa och åt upp henne. Mischas matte säger 'Förbjud kamphundar! Hur långt ska det behöva gå? Ska ett barn behöva dö?' Etc."
För tyvärr kan jag nog helt ärligt säga att oddsen för en liten tokig minihund som ger sig på Stina och Niki i par skulle vara rätt dåliga.
Nu passerar de dragandes och släpandes sina små älsklingar som börjar väsa allt hesare i sina skall av strypeffekten, och mina hundar har rest sig och vill fram, så jag får dra tag i dem ändå och säga 'Nej!'
Förbannad blir jag. På mig själv, för att jag inte är "klar" med träningen och inte har tillräcklig pli på mina hundar, arg på hundarna för att de inte lyssnar på mig utan reagerar på andra hundars triggande, arg för att jag blir arg på mina hundar när de ju faktiskt bara reagerar normalt på att det kommer förbi arga hundar som är oförskämda, men framförallt arg på de här småhundsägarna som inte visar MIG den respekten tillbaka som jag visar dem.
Jag tillåter inte mina hundar att de - om man ska översätta det till människospråk - när vi går förbi andra hundar skriker över gatan: "Din matte är en HORA, kom hit ska vi knulla dig i röven ditt jävla mongo! Ful är du också! Din mamma var väl en BASTARD?"
Det är svårt nog att lära hundar att de inte ska hälsa på alla glada hundar som passerar. En hund som går förbi, stannar upp och viftar på svansen som ens egen hund inte ska hälsa på, det är som att vi människor inte tar emot och skakar en hand som vänligt sträcks ut emot oss, att nonchalera någon som söker en fredlig kontakt. Oartigt.
En del av mig känner nu samtidigt, när jag får skriva av mig här och nu, att det där var ju bra träning.
Situationer i verkliga livet. Människor omkring beter sig som idioter. Det kan man inte göra så mycket åt. Det man kan göra något åt, är hur man själv hanterar det.
