Just inkommen från stallet. Lerig och skitig och trött. Jag har vant mig av vid vardagsbestyren i stallet, men till jul är personalen ledig. Så det är marktjänst som gäller, helt ok. Men man blir ju smutsig in i öronen, näsan, skorna luktar träsk och håret stinker.
Häst luktar gott. Sadeltvål luktar gott. Hö luktar gott. Nyfödda föl som diar luktar gott. En häst skummig av svett luktar gott. Det är allt det där andra.
Ammoniaken, den sura, vassa doften som biter sig fast i kläderna när man mockar.
Ensilaget, det konserverade gräset med sin sötaktiga kväljande odör som fastnar på händerna och sätter sig i håret.
Leran i rasthagarna som när det tinar i marken tycks jäsa och bubbla av avloppsgaser, en rutten lukt i luften.
Så de helt unika odörerna;
hornet i hästhovar när man verkar dem, en obeskrivbar unken infektionsdoft, sötaktigt som av var. (Hundarna älskar det och äter upp resterna, och kräks sedan upp skiten ca 6 timmar senare.)
Hingstarnas skap, när man gör rent kuken på dem, smegman som är så fet att den inte går att få bort från händerna så man behöver plasthandskar, lukten som framkallar kväljningar, obeskrivbar, som sätter sig i doftminnet. (Letar efter adjektiv att beskriva det med... hittar Eddie Meduza som skrivit om smegma som luktar som en sulfatfabrik.)
Glöm det där romantiska med hästar.