Wennberg skriver beklagansvärt om en strategiskt placerad ansiktsdefekt. Jag har själv varit mycket nära att blogga om en främmande person med en så störande vårta i ansiktet att ingenting hon sa gick fram, jag blev helt paralyserad av utväxten och funderingar på hur hon tänkte med att inte låta avlägsna jättebluppen. Jag hade, om jag inte skulle lyckats samla ihop pengar till ärendet, supit mig full, bedövat eländet med isbitar och sedan gjort ett gyllene snitt med en veterinärskalpell på egen hand. Och sedan eventuellt nödgats uppsöka akuten och fått det uppsnyggad via det offentliga. Men.
Hells Huskors hummade något i ämnet så jag la ned den tråden för att inte trampa snett.
Istället hugger jag på det här med
centrering.Här samlas det på tavlor, konst tänkt som en framtida del i verksamheten. Varje vecka grälas det om vilja objekt man inte kan missa på tex
Auktionshuset Metropol. Jag är allsmäktig jury. Jag kan dock för det mesta övertalas med olika metoder, men väldigt, väldigt sällan accepterar jag en tavla där konstnären har placerat ett framträdande objekt centerat i bilden.
Konstnärer som har gott om tid på sig att komponera sin bild, och ändå placerar det de vill måla av mitt i bild och rakt framifrån får mig att somna. Tänk solnedgång i sjö rakt framifrån.
Stilleben är förstås en bedömningsklass för sig. Och det är klart att det finns en jäkla massa undantag om det är en mening med det.
Men, i köket har jag ett exempel. Väderkvarnstavlan nedan tycker jag mycket om. Det hade jag nog inte gjort om väderkvarnen centrerats i bild. (Obs att mobilkameran i dåligt ljus inte gör tavlan rättvisa i övrigt.)

Ett enligt mig dåligt exempel på
en tavla med centrerat motiv:

Ett exempel på en typ av
tavla som kommer undan med det: