Igår var det traditionell midsommardagsfest här på gården. Jag såg på håll från stallet hur det dukades och gjordes fint i gamla växthuset, kortsidan på ridhuset, som används som liten festlokal. Just det, vi var inte bjudna i år.
Framåt kvällen skickade jag ut chefspatienten att rida förbi kalaset till ridhuset på pin kiv, men utan hundar, vilket jag ångrade sen. Surkärringarna och tjurgrannarna som stod ute och blossade satte röken i halsen, vände sig demonstrativt bort och skyndade in. Patrons yngsta son, som ju gillar oss, är den enda som springer fram för att hälsa:
"Varför är inte ni med på festen?"
"Jo för vi var inte bjudna på festen."
"Men den här festen måste man inte vara bjuden på! Alla får komma!"
"Ja, men man man måste ju få veta om att det är fest för att veta att man ska komma."
Fullträff! Jag gissar att han sprang in till sin pappa och undrade varför inte hans kompisar var bjudna. Mobbning på låg nivå, skönt att man inte bryr sig om sånt där lågstadietjafs. Hmm.
Så idag kom patron med son förbi och lämnade en nyfångad gös. (Jo, vi är för tillfället tagna på nåder igen. Sonen har fått springa ner hit och leka med hundarna och byggde ett litet gulligt hus till Konrad av en skokartong, med sittpinnar och vattenskål...)





Jag är ju visserligen lantis, men inte helt bekväm med döda djur. Men vilken vacker fisk! Fram med kameran. Fotogenique! Den häftiga ryggfenen var nedfälld så jag fick hämta en knappnål och spetsa upp den med. Blev fascinerad över fiskens mun, små vassa tänder och en märkligt stor tunga, vad använder fiskarna den till? Jag pillade upp munnen med en liten pinne. Och då kippar den plötsligt efter andan och sprattlar till! HERREGUD fiskfan är ju inte död! Och här står jag och fotograferar och sticker nålar i det stackars livet! Hjälp! Som i en dålig skräckfilm, när det ruttna liket plötsligt hoppar upp och hånskrattar. Ursch!
Jag skrek till och fick undsättning, så kraken fick snabbt huvudet avskuret, blev urtagen och jag fick se ett ett litet fiskhjärta för första gången. Inälvorna las upp på en tallrik. Och hjärtat, det slog. Och slog. Långt efter att det lämnat fiskkroppen.
Middagen smakade inte.
(babybläckfiskarna smakade jag inte på alls)