alltså, jag ska nog fota foten i morgon, har en känsla av att den kommer vara snügg!
Stressade, halkade, trampade toksnett ner på en lastramp när vi krängde av hö i morse, ramlade, vek sönder vristen och trodde för sådär nån halv minut att jag brutit foten. Skrek som en tokig, i ren panik. 1: det gjorde så förbannat jävla ont, ont som i att man inte vågar tänka på hur det ser ut, och 2: det funkar bara inte att bryta foten! (Inte som i att jag inte gärna skulle göra det och ligga på soffan och kolla på franska filmer ett par månader – men det finns ju ingen vikarie att ringa in...) Panik, panik, panik. Visa hästar, köra ut hästfoder, helt fel dag.
Jag grät. Jag skrek hysteriskt åt CP: TA AV MIG STÖVELN INNAN FOTEN SVULLNAR, FORT, FÖR I HELVETE!! Låg på stallgolvet och kände att livet får fan vara lite mer glamour snart.