lördag 30 augusti 2008

På tal om nämndemän, respekt och att orka

Hasse Arvidsson (klicka!) är en fantastisk person som hör till de goda och kloka. Såna människor som gör att vi nybörjare får inspiration och kraft.

(mmm, ni som läste den här  inledningen redan igår undrar väl... jag försökte mig på ett seriöst inlägg som under denna temavecka råkade hamnade mellan baconbröst och suspekta bikinis och kände att det kanske var lite märklig cred när någon googlar Hasse Arvidsson... liksom... men har man väl tryckt på send så har man. Hasse Arvidsson har alltså självklart inte något som helst ansvar för baconbikinin eller annat komprometterande på denna blogg :-)

Hasse jobbar med motivation, här ett citat från hans blogg:

"Att sluta knarka är lätt.
Det svåra är att inte börja igen.

Man kan påminna om hur hemskt missbruket är och ta prover för att kontrollera ärligheten hos klienten.
Detta skapar sällan någon bra relation mellan behandlare och vårdtagare och en bra relation är grunden för att lyckas.

Jag tror att man ska koncentrera sig på positiva alternativ till missbruket.
Missbruket upptar dygnets alla timmar.
Att ta bort detta utan att ersätta det med något annat är dömt att misslyckas.
Man måste jobba med det positiva som livet har att ge.
Visa på alternativ. Gå tillbaka och söka efter saker man gillade innan beroendet tog över.
Hitta det GODA LIVET."


Visst låter det självklart och enkelt? Problemet är att på de flesta behandlingshem finns det ingenting att ersätta missbruket med, om man inte vill bli religiös. När man kommer ut från en behandling kanske man hamnar på ett härbärge utan vettig sysselsättning på dagarna.

Arbeit macht frei, hmm. Det ligger en hel del i det. Men det ska vara på riktigt, riktigt arbete med riktigt ansvar, inte påhittat tidsfördriv.

Att ta hand om djur är ett riktigt ansvar som bygger upp människors självkänsla.

På Skenäs Vikbolandet som var en kriminalanstalt fick de intagna arbeta med djuren, och det sägs att ingen rymde de dagar de hade lagårdsskiftet utan de som stack gjorde det när de visste att någon annan skulle fodra korna.

Den tjej vi har haft hos oss som varit mest illa däran med missbruk blev snabbt vår hittills bästa och mest pålitliga hästskötare, hon gick till stallet med 40° feber om inte vi var hemma. Tyvärr tog hon ett par återfall under resans gång -men de planerade hon, och såg till att sticka när hon visste att "det var lugnt" med hästarna och stallet.

Nu kommer jag inte på något avslut på det här seriösa inlägget, typiskt. 

4 kommentarer:

Anonym sa...

*kram*

christel sa...

Tyvärr är det inte med automatic så att hästar eller andra djur ger det meningsfulla som du menar. Och det vet jag utifrån egna erfarenheter.
Arbetade i 16 år med missbruksvård och om motivationen inte finns lämnar man ibland både ungar och djur...
Ingenting är enkelt.
Ibland går det ibland går det inte

Godiva sa...

LB: puss!

Christel: Det finns såklart inte någon quick fix...

Särskilt inte mot ett pågående missbruk utan egen motivation.

Men jag kan se till mig själv, många dagar hade jag nog inte kommit ur sängen på morgonen om jag inte visste att det var en massa djur och ibland en del människor som var beroende av min insats och att jag inte deppar ihop och ger upp.

Jag tror inte på "terapi-arbete" som känns meningslösa och kanske inte ens är direkt kopplade till belöningssystemet lön/överlevnad (som ju är det som får väldigt många vanliga knegare att kämpa på med sina tråkiga jobb).

Självkänsla, känslan av att man duger och stoltheten över att man klarar något viktigt är inte något man kan konstruera fram.

Jag tror att om det bara finns en liten gnista egen vilja så kan man "elda på den" om man bara lyckas hitta rätt bränsle för just den personen.

Hästar och ansvar för djur är förstås inte rätt "bränsle" för alla.

Och att människor lämnar sina barn, ibland medvetet, är djupt komplicerat och över min förmåga till psykologisk analys.

Men jag tror att även det ibland har med brist på självkänsla att göra.

Huskorset sa...

Den där Hasse, va.
Och du.
Snacka om stjärnor i himmelen.
Kram.