
Bildtext: Poliserna (maskerade här) skötte sitt jobb föredömligt och vaktade utgången under det halvtimmeslånga mötet i köket, en av dem var dock hundrädd och tyckte att Niki var läskig när hon morrade åt honom, så hundarna fick stanna ute i mörkret stackarna. Nej, jag var inte där.
Minns en annan polisanekdot när en mycket kär klient fick en psykos och sprang iväg ut över markerna i stora beteshagen bakom huset och vi fick ta hjälp av polis, och de var:
1. rädda för att gå in i hagen pga elstängslet,
2. rädda för att gå in i hagen pga hästarna, och
3. frågade om det fanns någon stig att gå på för det var ju så lerigt (det var sommar och typ snustorrt... fast de kanske tvättar sina egna arbetskläder och bara har ett par skor, vad vet jag, raljerande?)
Men till dagen.
Det är helt sjukt. Det här livet. Jag har skrattat så jag har kiknat och tappat luften åt en mobil-ljud-inspelning av ett tillsünsbesök av Laensfittstyrälsen (om de googlar ni vet) ikväll. De är inte kloka.
Så här. De har motarbetat oss från första stund. Privata initiativ inom socianal omsörg är inte välkomna i den här skitkommünen. Det finns INGA privata alternativ i hela kommünen, och där tänkte vi bryta lite ny mark. Ha ha!
Alltså... deras invändningar har från första invändningen varit allt från att OMRÅDET ÄR INTE HANDIKAPPANPASSAT dvs för rullstolsburna. Nej, har vi sagt, det är det inte. Det är en stor del av poängen. Ska vi asfaltera skogen? Vi vänder oss inte till rulltstolsbürna handikappade utan till personer med neuropsyköatriska problem, och de som vill just hit till oss vill bort från asfalt, rulltrappor och köer. VALFRIHET!
"Men det kan ju komma anhöra som vill hälsa på som sitter i rullstol!"
Fuck You, ursäkta, men skulle detta inträffa gör vi väl som alla vanliga människor gör i samma situation: LÖSER DET! Världen ÄR tyvärr inte anpassad för rullstolsburna, särskilt inte världen på landet, men det finns nästan ingenting som är omöjligt att lösa för ett eller flera tillfälliga besök.
Jag känner att jag har skrivit det här förut.
...till "kan vi garantera säkerheten". Hmm. Snacka om luddigt begrepp. Det här med hästar är farligt. Det ÄR farligt, man kan bli trampad, sparkad, klämd, knuffad, översprungen, avkastad, biten, knockad, förbannad och frustrerad och om jag ska vara ärlig, som jag vill försöka vara, så blir man det, alltsammans, ungefär hela tiden dagligen i olika doser när man umgås med hästar. Så, nej, har vi sagt. Vi kan inte GARANTERA säkerheten i stallet. Det hör till, att man inte kan det. Men man kan bli överkörd av en buss också, hur mycket skyltar man än har satt upp om att "gå inte ut i gatan framför en buss".
Däremot kan man genom övning och tusentals timmars träning lära sig att läsa hästarnas signaler och kroppspråk, man kan lära sig att förutse vad deras små reptilhjärnor reagear på så att man vet redan innan hästen blir rädd att nu kommer den bli rädd och då är man beredd och kan parera eller "övermanna" hästen genom att skicka signalen att "det är lugnt" och hästen behöver inte bli rädd, för flockledaren har sagt att det är coolt. Den träningen, att lära sig läsa en annan varelses reaktioner, kan man använda sig av på andra sätt, tex i socialt sammanhang med andra människor. "Varför gjorde hon så, varför reagerade han så när jag gjorde sådär? Jag menade inte så! Varför blev hon sur? Hur kan jag få andra att förstå mig?"
Men hur förklarar man det, till exempel, för Laensfittstyrelsen?
Och, om man inte vill vara här och umgås med hästar och djur så ska brukaren/klienten/patienten förstås välja något annat. (Ha, återvändsgränd, det finns ingen brukarmakt idag!)
En annan invändning var att vi säger att om man är här så ska man vilja vara delaktig i någon del av verksamheten. Det är grundpoängen. Viljan. Alla är med efter sin förmåga, ork och energi. Det vänds emot oss. "Ja, men om man inte vill det då, ska man inte få vara kvar då? Om man inte gillar hästar?" Mmm... ok, om man kommer på att man inte gillar hästar, eller hundar, och inte heller vill utveckla sig inom de andra delarna av verksamheten som är kopplade till djur och natur, som fotografi, hemsidor, skrivande, kommunikation.. eller bara inte gillar oss, nej, då kanske man inte ska vara här utan någon annanstans där man kan utvecklas bättre!?"
"EXKLUDERANDE verksamheter kan vi inte ge tillstånd till! Man får inte säga nej till någon bara för att den inte vill!" Eehh... jo.
Man är mer mån om att de som INTE vill vara här ska få vara här, än att de som VILL vara här ska få vara det...?
Bara exempel. Enkla, okonspiratoriska exempel. Det finns så mycket mer, som jag inte kan skriva.
Självklart ska det finnas tillsyn, men det behöver jag inte skriva att jag tycker, det är självklart. Note: När man får se hur tillsynen går till IRL blir man mörkrädd, och inte ett dugg förvånad över storys i Kalla Fakta etc som med jämna mellanrum avslöjar övergrepp och missförhållanden på behandlingshem med tvångsintagna.
Men, sen då? Resultat? Jag och vi är för klient/patient/brukar-makt. Vi har mött socianalassistenter som har sagt "Mmm, jo, vi har hört att han säger att han vill till er, men det behöver inte betyda att det är bra, att han vill det själv."
Inom "behandlings-geschäftet" finns i Sverige inget som helst utvärderingssystem för "lyckade resultat". Man kan behandla personer i tre, sex, nio månader och sen "Lycka till!" skickar man tillbaks dem dit de kom ifrån och efter en tid har man en ny lönsam patient att ta hand om en gång till.
Men. Dårå, i kväll kom tre prussiluskkärringar (två kvinnliga och en manlig) ut tillsammans med TVÅ UNIFORMERADE KONSTAPLAR på tillsünsbesök, för att den galna psykopatpappan om ni minns inlägget jag tog bort, har anmält oss för typ kiidnappning och nu skulle det åkas ut och kontrolleras källare och vind så att vi inte har kättjade småflickor som sexslavar till Herr Purjo, mot deras vilja. Ursäkta, nu spårade jag ur lite, men... alltså. I stora drag.
Men till dagen.
Det är helt sjukt. Det här livet. Jag har skrattat så jag har kiknat och tappat luften åt en mobil-ljud-inspelning av ett tillsünsbesök av Laensfittstyrälsen (om de googlar ni vet) ikväll. De är inte kloka.
Så här. De har motarbetat oss från första stund. Privata initiativ inom socianal omsörg är inte välkomna i den här skitkommünen. Det finns INGA privata alternativ i hela kommünen, och där tänkte vi bryta lite ny mark. Ha ha!
Alltså... deras invändningar har från första invändningen varit allt från att OMRÅDET ÄR INTE HANDIKAPPANPASSAT dvs för rullstolsburna. Nej, har vi sagt, det är det inte. Det är en stor del av poängen. Ska vi asfaltera skogen? Vi vänder oss inte till rulltstolsbürna handikappade utan till personer med neuropsyköatriska problem, och de som vill just hit till oss vill bort från asfalt, rulltrappor och köer. VALFRIHET!
"Men det kan ju komma anhöra som vill hälsa på som sitter i rullstol!"
Fuck You, ursäkta, men skulle detta inträffa gör vi väl som alla vanliga människor gör i samma situation: LÖSER DET! Världen ÄR tyvärr inte anpassad för rullstolsburna, särskilt inte världen på landet, men det finns nästan ingenting som är omöjligt att lösa för ett eller flera tillfälliga besök.
Jag känner att jag har skrivit det här förut.
...till "kan vi garantera säkerheten". Hmm. Snacka om luddigt begrepp. Det här med hästar är farligt. Det ÄR farligt, man kan bli trampad, sparkad, klämd, knuffad, översprungen, avkastad, biten, knockad, förbannad och frustrerad och om jag ska vara ärlig, som jag vill försöka vara, så blir man det, alltsammans, ungefär hela tiden dagligen i olika doser när man umgås med hästar. Så, nej, har vi sagt. Vi kan inte GARANTERA säkerheten i stallet. Det hör till, att man inte kan det. Men man kan bli överkörd av en buss också, hur mycket skyltar man än har satt upp om att "gå inte ut i gatan framför en buss".
Däremot kan man genom övning och tusentals timmars träning lära sig att läsa hästarnas signaler och kroppspråk, man kan lära sig att förutse vad deras små reptilhjärnor reagear på så att man vet redan innan hästen blir rädd att nu kommer den bli rädd och då är man beredd och kan parera eller "övermanna" hästen genom att skicka signalen att "det är lugnt" och hästen behöver inte bli rädd, för flockledaren har sagt att det är coolt. Den träningen, att lära sig läsa en annan varelses reaktioner, kan man använda sig av på andra sätt, tex i socialt sammanhang med andra människor. "Varför gjorde hon så, varför reagerade han så när jag gjorde sådär? Jag menade inte så! Varför blev hon sur? Hur kan jag få andra att förstå mig?"
Men hur förklarar man det, till exempel, för Laensfittstyrelsen?
Och, om man inte vill vara här och umgås med hästar och djur så ska brukaren/klienten/patienten förstås välja något annat. (Ha, återvändsgränd, det finns ingen brukarmakt idag!)
En annan invändning var att vi säger att om man är här så ska man vilja vara delaktig i någon del av verksamheten. Det är grundpoängen. Viljan. Alla är med efter sin förmåga, ork och energi. Det vänds emot oss. "Ja, men om man inte vill det då, ska man inte få vara kvar då? Om man inte gillar hästar?" Mmm... ok, om man kommer på att man inte gillar hästar, eller hundar, och inte heller vill utveckla sig inom de andra delarna av verksamheten som är kopplade till djur och natur, som fotografi, hemsidor, skrivande, kommunikation.. eller bara inte gillar oss, nej, då kanske man inte ska vara här utan någon annanstans där man kan utvecklas bättre!?"
"EXKLUDERANDE verksamheter kan vi inte ge tillstånd till! Man får inte säga nej till någon bara för att den inte vill!" Eehh... jo.
Man är mer mån om att de som INTE vill vara här ska få vara här, än att de som VILL vara här ska få vara det...?
Bara exempel. Enkla, okonspiratoriska exempel. Det finns så mycket mer, som jag inte kan skriva.
Självklart ska det finnas tillsyn, men det behöver jag inte skriva att jag tycker, det är självklart. Note: När man får se hur tillsynen går till IRL blir man mörkrädd, och inte ett dugg förvånad över storys i Kalla Fakta etc som med jämna mellanrum avslöjar övergrepp och missförhållanden på behandlingshem med tvångsintagna.
Men, sen då? Resultat? Jag och vi är för klient/patient/brukar-makt. Vi har mött socianalassistenter som har sagt "Mmm, jo, vi har hört att han säger att han vill till er, men det behöver inte betyda att det är bra, att han vill det själv."
Inom "behandlings-geschäftet" finns i Sverige inget som helst utvärderingssystem för "lyckade resultat". Man kan behandla personer i tre, sex, nio månader och sen "Lycka till!" skickar man tillbaks dem dit de kom ifrån och efter en tid har man en ny lönsam patient att ta hand om en gång till.
Men. Dårå, i kväll kom tre prussiluskkärringar (två kvinnliga och en manlig) ut tillsammans med TVÅ UNIFORMERADE KONSTAPLAR på tillsünsbesök, för att den galna psykopatpappan om ni minns inlägget jag tog bort, har anmält oss för typ kiidnappning och nu skulle det åkas ut och kontrolleras källare och vind så att vi inte har kättjade småflickor som sexslavar till Herr Purjo, mot deras vilja. Ursäkta, nu spårade jag ur lite, men... alltså. I stora drag.
Nej, det är så mycket jag inte kan skriva. Lika bra det. Vi har en hel del att göra i morgon. Skitgöra. Dvs egentligen oviktigt. Det är ju inte för att man är intresserad av byråkrati som man vill försöka arbeta med människor, eller, hur var det nu?
Och igen, om vi var galna sektledare som kidnappar folk så önskar jag verkligen att någon kommer på oss. Please installera dolda kameror. Men alla dessa anklagelser och rykten och skitsnack och trakasserier börjar liksom... bli nästan humor.
Och rolig var den, inspelningen, när chefspatienten, numera officiell förståndare, smular sönder prussiluskornas attacker, och inte svarar på en enda fråga de ställer, på Advokatens inrådan, utan noggrant skriver ner alla frågor för att kunna besvara dem såsom dessa frågeställningar normalt sköts, skriftligen via post eller mail. (alltså de ställde BARA frågor av typ vem är styrelseordförande o dyl, inte en enda fråga som skulle behöva föranleda blixtvixit med poliseskort. Bara trakasserier, helt enkelt. Vi har ju varit med om det tidigare, men nu så skönt att ha det inspelat och dokumenterat.)
ADHD-föreståndaren är lugn som en filbunke under besöket, framstår som klart mer kunnig och påläst än de andra övriga tillsammans. Och helt "osvarbar". ("Vänta lite nu, var det där en fråga eller ett påstående? Om det var en fråga så kan du väl vara snäll och ta den igen lite tydligare så jag får skriva ner den helt korrekt så att det inte blir några missförstånd?) och driver tjaenstekärringarna sakta men säkert till vansinne tills de inser att det inte är någon idé, och de går sin husesyn och sen åker de. De uniformerade poliserna står flankerade vid ingången till köket. Bilder finns också. De lägger jag inte heller ut.
Edit: Ok, jag kunde inte låta bli. Funderar på bilderna på socianalstyrelsekaerringarna. Men nej.

16 kommentarer:
Vilken långfilm du rullat igång i mitt huvud!
Bra gjort med prussiluskorna.
Kampen går vidare. Heja dig/er!
Jamenherregud!
Men på ett sätt blir jag glad.
Att kommunen har koll/vill ha koll.
Jag har begärt ett drogtest av en elev i en kommun.
"Men han säger att han inte rökt cannabis så vi anser att vi inte behöver ta ett urinprov..."
Då blir jag rädd.
mon dieu....
*Kram*!!
Jag blir glad när jag läser... Jag vet hur det ser ut... och är inte det minsta förvånad... Men jag blir så inihelvete glad att det finns såna som du.
May the force be with you, hjärtat.
Två poliser på vakt?
Detta är väldigt komiskt.
Och chefspatienten verkar ha valt rätt strategi.
Jag ska fan bli snut, så ska ni se på empati blandad med en klädsam hårdhet.
Aaaah, det gamla handikappanpassattricket! Det finns dispenser som förlängs slentrianmässigt år efter år. Om dock kommunen har något emot verksamheten (eller dem som driver den!) så kan man alltid plocka fram argumentet ”Ni måste handikappanpassa.” Extra skoj är om byggnaden är kulturminnesskyddad så att man inte ens får installera hissar och bygga nya, moderna toaletter, eller om rörelsen helt enkelt är så ny att det inte finns pengar till ramper, handikapptoaletter och breddandet av dörrposter.
Ett par vänner öppnade en ganska nischad verksamhet i en mindre kommun i Bohuslän i slutet av 90-talet. Från kommunens sida hade man från början bestämt sig för att skjuta projektet i sank eftersom en tjänsteman hade i ett helt annat ärende varit oense med en av ägarnas sambo. Dispens för att slippa att handikappanpassa gavs för första året (var de måhända tvungna att ge det?) men därefter var det bom stopp även om de måste ha insett att det varken fanns kundunderlag för att motivera en handikappanpassning eller pengar för den delen.
I slutändan fick alltså varken vare sig de med eller de utan handikapp komma in eftersom verksamheten lades ner. Behöver jag tillägga att den kommunen är en utflyttningskommun?
P.S. En käring som i samma kommun driver garnaffär uppe på andra våningen i ett hus utan hiss får sin dispens förnyad år efter år. Hon är fru till en högt uppsatt kommunpolitiker …
hej igen
... det här med tillsyn, det är läskigt... för att OM det var så att de var oroliga för att vi höll flickor inlåsta här mot sin vilja skulle ju deras tillsyn igår inte vara något mer än ett billigt alibi att använda senare om det skulle komma fram att vi är galna sektledare: "men vi var där ute den 3/12 och inspekterade enligt lagstiftningen så vi har tagit vårt ansvar"...
och nej, de tittade inte vare sig på vinden, i källaren eller ute i stallet. Och de ringde den tidigare ordföranden för huvudmannen några timmar innan så det var enkelt för oss att bestämma att om de ska jäklas så jäklas vi tillbaka och såg till att det bara var chefspatienten på plats när de kom. Ingen konst att gömma undan sexslavarna alltså ;-)
Istället för ett helt oanmält besök - som givetvis är det enda rimliga om man är orolig för att det pågår oegentligheter, använder man "oron" och lagen om tillsyn som svepskäl för att komma ut och tjafsa och ställa frågor som inte på något sätt är akuta eller väsentliga för eventuella klienters väl och ve.
Pseudonaja: Åh, jag önskar verkligen att det bara var vi som fått den här resan, men det finns ju skäl till att det inte finns så många små privata omsorgsalternativ...
Och ja, visst, först fick vi tvärnej pga att lokalerna inte gick att handikappanpassa... vi skulle ha fått riva de gamla husen och bygga nya!
Och att det inte räknas som "fullvärdigt boende" för att man här delar gemensamhetsutrymmen som kök och TV-rum. (en del av klienternas problem är att de isolerat sig och behöver den sociala träningen att äta tillsammans och lära sig kompromissa om vilket TV-program man ska se...) Trots att det står i lagstiftningen att även funktionshindrade har rätt att välja "icke fullvärdiga boenden" om de vill, så svarade bara L-styrelsen "Jahaja men vi beviljar inga såna tillstånd."
Figge: Mmm, du skulle vara cool som snut!
Sus: Svårt... Jag är i och för sig emot ofrivilliga drogtester, men inser att skyddsnätet som ska fånga upp innan det blir aktuellt har stora glipor...
Hur många gånger ska man behöva höra kommentarer som "Det krävs att personen gör något riktigt tokigt för att den ska få hjälp."
Usch, jag kan bli hur långrandig som helst känner jag. Nu ut i stallet och mocka lite skit istället!
Kära Bästa Godiva! Tre gånger har jag nu läst ditt inlägg och häpnar vid varje läsning.
Du gör den sortens insats som jag alltid såg framför mig som "det rätta" Att öppna sitt hem och erbjuda unga människor en en plats att leva och utvecklas på. Ett hem med allt vad det innebär av både närvaro, omsorg och krav. En möjlighet att få utvecklas som människa och bli både sedd och förstådd. Dessutom en möjlighet att få arbetsgemenskap tillsammans med vuxna i stallet med djuren och att få ta eget ansvar.
Det är bra med inspektioner. MEN dom är väl till för att "säkerställa" (förlåt byråkratiskan) kvalitè och trygghet för era klienter.
Helt enkelt att ha koll på att ni är en bra plats att leva och utvecklas på.
Men poliser?
Den där handikapanpassningsgrejen finns ju för att hjälpa våra medmänniskor att få leva på lika villkor. Men den verkar användas i absurdum.
Jag beundrar dig och blir varm i min sociala själ av att tänka på de insatser som du gör. Jag följer din blogg och blir till och med tårögd när Vegogirl kör bil och handlar på ICA i stallstövlarna.
Det är så rätt. Det är ett slit. Och att sorgliga prussiluskor gör sina visiter och missbrukar sina befogenheter på det sätt som du beskriver gör mig förbannad.
Vilket problem skulle dom lösa med det där besöket?
Nä, stå på dig, hitta styrka hos dom som ger dig det och var STOLT!
Du är min hjältinna! I mina ungdomsplaner ingick det att leva som du. Att göra nåt på riktigt för andra människor. Nåt som har ett bestående värde och kan förändra levnadsvillkor.
Du gör det!
Min stora varma RESPEKT har du redan!
Varm kram och bloggkärlek till dig!
Komiskt och skrattretande! Skönt att höra att ADHD-föreståndaren behöll lugnet å satte kärringarna på plats!
*hilfe* Jag tror att vi nästan lever samma galna liv... eller ja... det är ju omvärlden som är lite lätt skruvad.
Jag behöver mer Godiva för att orka med min tillvaro.
Vad säger man. Kvinna, du är min hjälte. Att du inte karatechoppar idioterna är värt diplom. Kram.
Kära Godiva, å herrejävlar. I slutet av sjuttiotalet "vårdades" jag i tre år på ett så kallat familjevårdshem. Det blev stort rabalder nåt år senare när lokaltidningen skrev om vad som försiggick där. En minnesvärd rubrik var "Barn låstes in i burar". Jag kan gå ed på att det gick till på det viset och många andra vis därtill. De blev varnade av Socialstyrelsen men fick ändå fortsätta sin vidriga verksamhet. Och så har man idag mage att tjafsa om bristande handikappanpassning beträffande din verksamhet! Det har verkligen hänt grejer sen min ungdom.
Med beundran, värme, ilska och djup respekt/
Anna-Karin.
Kära, rara Anna-Karin... Jag får magsyreexplosion och hjärtvärk när jag läser din kommentar. Jag hade ingen aning.
Och det värsta är nog att tillsynen inte har gått framåt så mycket som den borde ha gjort. Som sagt, hade vi haft flickor inlåsta i källaren hade prussiluskorna inte hittat dem. De ägnar så mycket energi till fel saker.
En av flickorna som bott här och blev förflyttad mot sin egen och mammans vilja pga kommunen som har bestämt sig för att jävlas med oss, hamnade senare på ett rent uppfostringsgshem, men mamman lyckades till slut få henne därifrån, och de kom med i TV och var med och avslöjade metoderna med tex "nedläggning" på golvet med " behandlingsassistenter" som håller fast en, i förutbestämt varierande antal minuter beroende på förseelse. Alltså inte frågan om att med milt tvång i en akut situation hindra en hysterisk person att skada sig själv eller andra, utan utstuderat tvång, på förhand bestämd bestraffning som metod. 2008. Minderåriga. Sverige!
Jag känner nästan att jag måste gå ut och spy av ilska.
Förlåt, den här kommentaren var inte direkt genomtänkt.
Skicka en kommentar