Nej, lugn, ingen fara på taket. Men på promenaden längs Strömmen hamnade jag på djurkyrkogården, gick runt lite bland minnesstenarna och började störtgråta. Funderade på om sorgen efter djur är enklare, mer rättfram.
Kanske blir jag så berörd bland de där minnesplatserna för att jag varit förskonad från mänsklig sorg på riktigt nära håll. Jag vet inte hur det är att sakna en mänsklig, nära familjemedlem. Att vakna på morgonen och någon finns inte.
Men, jag saknar den gamla hundjäkeln. Inte varje dag, men väldigt ofta.
Nu har det gått så lång tid att jag liksom har glömt att hon är död. Det låter konstigt, men den akuta sorgen har gått över, den sorgen som påminde mig att inte vänta på att även hon ska komma springande runt hörnet med de andra.
Hm. Det där var svårt att förklara... I min hjärna är det liksom som att jag saknar nån som är på Farmen när jag i Norrköping och tvärtom. Att vi går om varandra. Att hon är någon annan stans bara. Och det är väl så det är.





1 kommentar:
hej, bara.
fint att läsa.
kram.
Skicka en kommentar