Fy fan.
Jag har väl inte berättat den historien? Tror inte, den är så jobbig. Vi tar den nu, kortversionen.
Förra våren. Stalltjejerna hittar ett rådjur när de är ute och rider, rådjuret är liksom halvt förlamat i bakbenen, men verkar pigg i övrigt.
CP hämtar hem det, förstås. Han dröm är ju att ha en zoologisk farm, en tam älg att rida på, och får och grisar som springer runt och njuter av livet, och om jag inte vore allergisk skulle man inte ens få döda getingar inomhus heller, för de är faktiskt snälla och nyttiga djur och man kan enkelt fånga dem i händerna och hjälpa dem ut,
Han: "Titta här, så här gör du! Den är så himla snäll om du är lugn."
Jag: ( i panik ) "Neej, men jag VILL inte lära mig! Iiiii..." (springer ut... viftandes med armarna)
Hmm. Ni förstår.
*
Rådjuret. Kortversionen.
Jag hade redan flyttat, men fick sms med bilder på den nya familjemedlemmen rådjuret, och säger som alla normala människor "Men så kan man ju inte göra. Ta hem ett rådjur. Det kommer bli vant vid människor och tro att hundarna är dens mamma och inte överleva i skogen sen. Det är väl olagligt också." Bla bla bla, som vi normala tjatar på med saker vi uppfostrats till.
CP säger "Ska jag ringa Patron så han får skjuta det då?" Nej, han ringer viltvårdsjouren och styr och fixar och ansöker om tillstånd och efter ett par dagar är rådjuret pigg och glad och börjar kunna skutta runt i en liten inhägnad hage på tomten. Han matar lilla Pia, som han döper henne till, på alla konstens sätt och plockar över 100 fästingar på henne. Hundarna vaktade och vallade sin nya bäbis och alla sov förstås i samma säng de första dagarna.
Efter nån knapp vecka är den en person som anmäler att han har ett skadat rådjur tillfånga och polüsen misstänker först djurplågeri. De får se att rådjuret mår bra och då är det istället brott mot jaktlagen eller något annat, de förhandlar i flera timmar, det rings samtal hit och dit, läses paragrafer och det fattas märkliga beslut som inte går att överklaga och polüsen hävdar att rådjuret måste avlivas, CP säger att han har kontakt med ett hägn som kan ta henne, och till slut att "Jag släpper ut henne nu på en gång då, hon äter själv, hon klarar sig!" men nej, då är det ett moderlöst kid och måste skjutas på grund av det.
Trots att de ser att djuret inte lider och hade kunnat flyttas till ett hägn och CP sa att han höll på att ordna med det så ska det skjutas på plats. Av princip och svensk lag etc. CP blir hysterisk och tar rådjuret i famnen och försöker springa iväg genom ett elstängsel med lilla Pia, tre polüser brottar ner honom, sätter handfängsel på honom och skjuter Pia.
CP är vi det laget utom sig och skriker att de kan lika gärna skjuta honom också, eftersom han ändå inte har några rättigheter. (Såg/hörde jag just i ett mobilvideoklipp, extremt jobbigt.)
Sedan gråter han bara och sitter med det blodiga djuret i famnen och en av polüserna, som också tagit det här ganska hårt försöker tröstande säga något om att han får väl begrava det nu i alla fall och göra det lite fint, men då kliver en annan fram och säger: "Nej, det väger över 8 kilo, det ska gå till destruktion. Order från station."
Så, polüsen stoppar ner Pia i en sopsäck och lämnar CP med blodig skjorta och blåmärken på ungefär hela kroppen efter handgemänget.
Rätt och fel?
Han är en jävligt jobbig typ. Annorlunda. På nåt sätt inte gjord för dessa dar.
(Ni förstår att jag är orolig för hur det här ska sluta, med alla kära hästar. Och varför det är så jobbigt när folk utnyttjar känsliga människors känslor. Om någon hotar att skjuta honom bryr han sig föga, han funderar snarast på vilken paragraf det lyder under, men om någon hotar att skjuta hundarna eller hästarna, då blir det känslomässigt.)
(misstanken om djurplågeri avskrevs dock i fallet Pia)
(edit: men troligtvis inte våldsamt motstånd mot tjänsteman)






13 kommentarer:
Jag blir så rörd, jag blir så glad, jag blir så sorgsen.
Denna berättelse ger mig flash, rakt tillbaka till min pappa, när jag som liten flicka bevittnade något liknande.
Ni har så stora hjärtan, Godiva.
Det ger mig hopp om människan.
Och, dina kära hästar...
Vad kan vi göra här bakom för att hjälpa dig?
/Marie
Åh, Marie, det är liksom...
Det sorgligaste av allt är att huvudtanken i verksamheten var att kunna bygga upp en plats där människor som kanske inte är som alla andra i allting kan få komma till sin rätt, få ägna sin tid åt att göra det de är bra på, och bidra till "samhället och världen".
Stora ord, men det var tänkt så.
Och det här med polüsen, CP är en skicklig föredragshållare, och vi föreslog flera gånger att han kunde komma och berätta hur tex adhd-begåvningar och andra "som inte är riktigt som andra" kan reagera i vissa situationer, men de var inte intresserade.
Jag har länge försökt 'få bort honom' från det praktiska, till att jobba med information istället.
Den som lever får se heter det...
och ditt barndomsminne...
Det där med barn. Hur man tänkte som barn.
CP reagerar ju som ett barn, i vissa lägen. I en vuxen mans kropp. Som ena stunden läser sjutton lagparagrafer utantill, står i direktsändning i TV och analyser ditten och datten och sen gråter förtvivlat över ett djur han förvisso matat var tredje timme i en vecka. Men ändå. Klart det är svårt att förstå. Jag tror att många har svårt att förstå att det är äkta.
Det är ju just det.
Det ÄKTA.
Har ingen erfarenhet av ADHD, men är otroligt intresserad av ämnet som sådant. Hm. Ibland undrar jag själv om jag ingår i den kategorien...
Åh, Godiva, jag skulle kunna skriva om så mycket, om just människan.
Om mig.
Jag har ett stort hjärta inom allt
vad som gäller, inom det humanitära. Ni är mina hjältar!
Jag har varit där. Jag vet. I avgrundens svarta hål, verkligen svarta hål. Det är många år sedan nu, men de ger fortfarande avtryck i min själ. Och det gör ont, fortfarande.
Godiva - ge inte upp din dröm, den ligger för dina fötter.
Och, kanske, kanske, kanske, finns det en mening med själar som slåss med näbbar och klor med det vi faktiskt tror på - människan.
Naivt? Ja... men det är också rent...
För utan människans insats - vad fan är vi då?
/Marie
:(
Det gjorde väldigt ont i mitt hjärta att läsa det där.
Suck
Kram.
Jag fattar kanske inte men för mig handlar den berättelsen mer om dålig poliysutövning än hur cp är. De borde få Dennis på sig, hele bunten.
ohh såå sorgligt men så vackert på samma gång. hjärtan av guld... de är ni de !
Jag är med Los Zapatas. Men första delen av berättelsen handlar ju förstås om hur överjävligt bra CP verkar vara med djur. Och den sista bilden där - priceless. Jag orkar inte läsa berättelsen igen, men jag har tittat på bilderna flera gånger.
Godiva - jag hade velat vart din och CPs piga (minus Patron helst) och fått lära mig umgås med hästar av er.
Fy fan vad hemskt!!!!
Vilken hemsk historia. Man tror inte sånt händer. Bara Sverige svenska paragrafryttare har. Kram.
Skicka en kommentar