På väg ner till Norrköping, nästan framme. Straxt efter Finspång och Santa Maria Kyrka ligger det en påkörd katt i mötande körfält. Jag bromsar ner, kroppen ser hel ut när jag passerar, flera bilar girar förbi katten utan att stanna. Jag kör in till kanten, gör en U-sväng över heldraget och kör tillbaka. Stannar i vägrenen, på med varningsblinkers och går ut i vägen, hindrar nästa bil att köra över den, pekar och ser arg ut och bilen tutar demonstrativt. Kanske hade de bråttom, kanske trodde de att jag hade kört på katten, kanske var de bara dumma i huvudet och såg inte att det låg ett djur på vägen.
Katten var hel och ren, lite blod på ena benet bara, och kroppen var fortfarande mjuk. Det måste ha hänt alldeles nyss. Jag lägger den i vägkanten och ser mig omkring. Bara en liten herrgård och ett par små hus i närheten. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte bara lämna den där? Jag tömmer en papperskasse och lägger ner katten i påsen, den liksom rinner ner mjukt som om den inte alls var död utan lägger sig hoprullad i botten. Fan. Det är ju någons katt. Jättefin, vit och gråspräcklig. Jag stoppar in den bak i bilen, hundarna sträcker på sig och vädrar lite.
Om det hade varit min katt... Det värsta hade varit att komma körande någon timma senare och hitta sin egen katt krossad av flera bilar och ingen som hade stannat och brytt sig. Kanske någon som har barn i bilen som tvingas se det, det kanske är barnens katt.
Fan. Jag vänder igen, hittar en liten väg och stannar vid första huset. En mamma med två barn kliver ut på trappan. Fan. Hur ska jag fråga? Det kommer en grå katt springande upp på trappan smiter in i huset. Jag försöker fråga lite försiktigt om de har fler katter. Ja, säger mamman, vi har en till, varför undrar jag? Hon bryter på tyska och har svårt att höra vad jag säger, jag försöker nicka åt henne och tittar på barnen, vill inte vara så rakt på sak så att de ska bli oroliga, men hon förstår inte, till slut får jag säga att jag har hittat en påkörd katt på stora vägen precis utanför och hon blir uppskärrad och drar till sig barnen. Hon får fram att båda hennes katter är helt grå och jag säger att då är det inte deras. Hon frågar barnen hur grannens katt ser ut, de vet inte. Kvinnan säger att borta i herrgården har nog katter också. Jag tackar och ber om ursäkt och kör mot gården.
Det ser välskött och hemtrevligt ut, vid ett uthus står dörren öppen och en bil utanför, men ingen är där, i huset bredvid knackar jag på dörren och någon ropar käckt "KOM IN!"
Jag känner mig som en polis som kommer med dåliga besked, det är en riktigt obehaglig känsla. Jag öppnar dörren lite på glänt och ropar "Hallå?" och en glad och trevlig kvinna kommer och hälsar. Jag förklarar mig lite rakare. Kvinnan blir helt stel. Vit och gråspräcklig. Jag ser hennes ögon som vidgas och blir alldeles blanka och jag får bita mig i läppen för att inte börja gråta. Jag försöker säga att vi vet ju inte, det kanske inte ens är den.
Hon säger "Jag ropade ju just på honom." Hon ser ut som hon ska börja klä på sig och frågar var på vägen katten ligger, och jag säger att jag har den med mig, och nickar mot papperskassen som står på marken bredvid bilen. Hon stannar upp. "Jag klarar inte att se det. Är han mycket trasig" undrar hon, jag säger nej, nej, inte alls. Jag höll på att säga att den är jättefin. Hon säger något om att de måste begrava den. En kille i 20-25 års-åldern kommer till dörren och hon säger att han får titta.
"Det var ju inte länge sen jag släppte ut honom.."
Killen följer med mig till bilen, mamman står kvar på trappan och väntar på besked. Han nickar tillbaka mot huset, Jo, det är Molte, säger han. Eller något liknande namn, jag känner mig lite yr. Hon sätter handen för munnen. Sen frågar hon "Är det han?", som om hon hoppades att hon hade hört fel, och han svarar igen.
Var det du som körde på honom?... frågar han, lugnt och vänligt. Nej, nej, säger jag. (tack gud) Och jag förklarar. Jag säger att jag har ju djur själv, pekade på hundarna i bilen, och jag visste inte hur jag skulle göra, men jag trodde att det bästa var att ringa på närmsta hus. Jag säger att jag blev arg att någon har kört på den och bara åkt. Fast det kan ju och för sig ha varit en lastbil som inte ens har märkt det.
Han tackar, och jag tackar och ber om ursäkt och säger att jag är hemskt ledsen. Han känns som en varm och rar person, vuxen. Han säger "Det har varit en svår höst. Först dog yngsta sonen, och nu katten." Han säger det två gånger.
Jag hävde en impuls att krama honom. Jag klappade honom en gång på axeln, tror jag. Eller så gjorde jag inte det heller.
Jag grät när jag svängde ut med bilen. Hade det varit bättre att bara ta hem och begrava den här istället, så hade hon sluppit få veta?
Men, nej... Hon verkade så himla rar och kär i sin katt, hon hade säkert gått och ropat och letat många dagar. Oro och ovisshet är väl ännu värre?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

27 kommentarer:
Jag önskar jag hade gjort samma sak som du, för det känns som det rätta. Och tänk vilket öde du fick med dig, och vilken berättelse. Som en kortfilm, men på riktigt. Fint...väldigt fint.
Du gjorde rätt.
Det är bättre att veta än inte.
Att få ett avslut, slippa undra mer.
Jag är impad över att du tog dig tiden!
Stort hjärta. Kram på dig och tanten.
Så klart att du gjorde, du vägarnas ängel, människornas vän och djurens beskyddare. Den ovissa sorgen är nog alltid värre.
Du följde din instinkt och den var alldeles riktig och rätt. Du är en varm och empatisk människa. Det är klart att det är mycket bättre för kattmatten att få veta. Att slippa stå där på trappen och ropa på kissen varje morgon och kväll och vänta, för att senare hitta honom i slamsor i diket.
Du är en ängel!!! Hoppas du känner det!
Kram pårej
Dig vill man ha som medmänniska.
Du gjorde rätt! Du har ett stort hjärta, sitter här och gråter, minns när min katt försvann, och hur tacksam jag var mitt i sorgen när de som hittat honom visade var han låg så jag kunde ta hem honom och begrava honom.
"Först dog yngste sonen och nu katten..."
Vilken tur att just du hittade katten!!
Du är en hjälte Godiva. Om du tagit hem katten och begravt den hade hon säkert undrat resten av livet. Kram!
Åh, du gjorde helt rätt, fick precis ett sånt besked om vår katta i somras. En tjej hade hittat min katt på vägen och burit henne till kanten, ringde mig trots det var sent. Ledsamt, men skönt att få ta hand om vår älskling själv och ha begravning med ungarna på gården med fina sånger och blommor. Nu växer en kärlekört ovanpå henne.
Du är bra du
Du gjorde helt rätt och de hade en möjlighet att begrava och säga farväl på ett värdigt sätt. Tack för att det finns sådana som du.
Du är en så utomordentlig människa.
Fy fan vad du har styr på de få, viktiga
och stora sakerna i livet.
Dina föräldrar måste har gjort så mycket rätt.
åhh vad fin du är! du tänker på alla du =) tänk om alla skulle vara så varm hjärtatade och goda som dig vilken fin värld vi skulle ha då. ibland när man känner att man aldrig någonsin mer tänker vara trevlig mot någon för att alla bara drar fördel, då ska ja tänka på dig för att komma ihåg att det finns faktiskt bra människor på vår jord också! kram till dig!
Usch, kan ju inte låta bli att grina när jag läser sånt här... Du gjorde helt rätt, verkligen! Jätteskönt för dem att möta en medmänsklig själ i en sådan hemsk situation. Kram!
Bra gjort. Du är en bra människa du.
Ja, du gjorde helt rätt, ovisshet är verkligen det värsta!
Tack för att det finns människor som du... Jag hade velat veta, och få hem katten, och slippa hitta honom själv...
Tack, skönt att höra att ni tror det var rätt.
Det var en märklig, obehaglig känsla att tränga sig på, när de var så öppet sköra, och jag plötsligt klampade rakt in. Och det gjorde jag ju. Trängde mig på, ovälkommet. Men att jag inte kom på något bättre sätt.
Men nån ängel är jag inte... Jag hann tänka att för helvete, det kunde väl ha varit en sur jävla otacksam kärring som fräste att "kasta du kattfan i soptunnan på vägen ut jag har aldrig gillat den ändå"... Så åkte den glorian lite på sned ; -)
Ett hjältedåd, enligt mig! Wow!
Så tacksam jag blir när läser vad du gjorde. En vän till mig fick sin jättehund påkörd (skadad) nyss och föraren stannade inte ens - man måste väl märka om man kör på en kalv?
Jag förstår inte frågan. Vadå inte gjorde rätt? Det är klart att du gjorde rätt, det måste du väl begripa. Nu får de ju ett ljust minne av medmänsklighet i samband med sorgen.
Det du gjorde var naturligtvis storartat och exemplariskt änglalikt.
Fast vad jag studsar mest över är formuleringen: "Det har varit en svår höst. Först dog yngsta sonen, och nu katten." Jag förstår inte. Hade alltså kvinnans son dött nyligen? Och vad har det i så fall med kattens död att göra?
Åh, så fint, så rätt, så bra du gjorde det! Har varit kattmänniska hela mitt liv och man slutar aldrig att helt fundera över de katter som bara försvunnit. Är den rädd, frusen, hungrig, sjuk, skadad - eller har den skaffat sig nya människor och lever ett nytt, bra liv? Oron lever kvar SÅ länge - och man önskar så att man visste. T.o.m. den värsta nyheten är bättre än ovissheten.
Oroa dig inte över helgonglorian du! Det klär en riktigt bra medmänniska att ha en gloria på sniskan över ena örat...
Peter: Min tolkning: tydligen var det så att de hade haft en stor sorg nyligen i familjen, och jag gissar att katten varit en tröst i det svarta för mamman. Så händer det här, som en extra helvetesbonus.
Och när jag undrade om jag gjorde rätt så var det för att jag ju med det här eländet kom och rev upp sorg, som kanske hade börjat lägga sig.
I "vanliga fall" hade jag nog inte tvekat om att det var rätt.
Bra!
Oj. Nu gråter jag över din godhet och över den sorg som så plötsligt kan drabba...
Klart du gjorde rätt! Hellre veta än att alltid undra vad som hände.
Du är en fin och varm människa, Godiva!
Kram!!
Vilken omtänksam människa du verkar vara.
Jag har nyss mist två katt, så jag grinar över dem, damens sorg och din vänlighet.
Kram
Skicka en kommentar