Tänker på Niki idag. Älskade förbannade djur alltså.

(Hon har fått en tass söndertrampad av en häst och är på sjukhus för operation...)

Niki bor kvar på Farmen, och jobbar som terapi-assistent och stallhund. Och hon älskar att vara med ute och rida. Hon har nästan blivit som en vallhund, och springer fot vid sidan bredvid husses häst även om det svischar förbi ett rådjur framför dem. På ridbanan älskar hon att springa med, och när hästen hoppar springer hon före runt hindret och "hämtar in" ekipaget.

Och om hästen busar eller är olydig blir hon mycket engagerad... hon är alltid beredd att rycka in och hjälpa till om det behövs! På gott och ont förstås.

Det goda är, som en del har svårt att förstå, att förutom att hunden älskar att vara med, blir rastad och tränar sig på att tyda hästens signaler, men också måste vara lydig när det inte passar att hon springer med utan ligga plats på mitten av ridbanan och bara titta på, så är det nyttig träning för hästarna.

En häst som får lära sig att det kan springa en hund runt omkring den lär sig att kunna koncentrera sig på ryttaren och ignorera störande objekt. Enkel logik?

En häst ska vara så trygg och säker det går att få den även om det händer oväntade saker. För det gör det.

Om man tränar hästen med att det kan springa fram en hund och ibland vimsa sig runt kanske till och med under magen på hästen, så blir den härdad och lugnare.

Hästar är flyktdjur och bytesdjur, men med träning kan man lära hästen att inte sparka eller springa iväg på instinkt innan den har kollat upp vad det är som står på. Som polishästar, de är tränade att lyssna på ryttaren och inte reagera med reptilhjärnan i panik.

Så, det som en del hojtar om att det är en säkerhetsrisk att man har hundar lösa kring hästar, är tvärtom en skyddsåtgärd - för den dagen det till exempel kommer ett barn springande som överraskar hästen bakifrån. Då vill vi ha gjort det vi har kunnat för att hästen inte bara - pang -sparkar utan att blinka, utan att den tänker "men åh, vad är det nu då, är det de där jävla hundarna igen eller, tröttsamma de är, zzznark... jaså det var en liten unge, kanske man får godis?"

Är ni med?

Så långt väl. Det blir ett långt inlägg det här, jag blir så engagerad.

Det onda är att hästar är hästar... och de är väldigt olika.

En på 30, enligt intern statistik, blir aldrig coola.

Den allra största pållen vi har heter Janne. Ja. Han är nästan 1.80 i mankhöjd. Det betyder väl att hans huvud hålls runt 2.50 m över havet när han känner för det. Och givetvis är den största hästen den mest lättskrämda och Janne ser spöken mitt på dan och blir rädd för sin egen skugga ibland.

Det blev han igår. Ena sekunden skrittar han lugnt på grusvägen. Nästa sekund kastar han sig utan förvarning jämfota åt sidan och landade med en av sina mycket stora beskodda hovar på en av Nikis tassar!

Så lilla Niki fick åka akut till djursjukhuset. Hon måste troligtvis amputera en tå, för en trampdyna var helt krossad. En spricka i skelettet i tassen.

Det ska nog gå bra, sa veterinären som var lugn, och förhoppningsvis lärde hunden sig läxan att ha lite mer respekt för de där hästdjuren också, de ÄR stora och KAN göra väldigt ont om man inte är alert. Tur att det inte blev värre.

Men lilla stumpan... Klart jag är orolig.

Och den där jäkla Janne hamnade ett snäpp upp på TILL SALU-listan. (Ej till nybörjare eller barn.)

För det hör till hyfs även om man är häst, att kunna ha koll på var man sätter fötterna.