Hemnetdownknark

Hittade ett arrende på Hemnet.

Den där allén har jag åkt många gånger.

 

En fantastisk gård. En märklig släkt. En gripande resa, både vänskapen, och historien om när våra vänner på 60-talet tog båten över till amerikat och jobbade på ranch och köpte med sig en morganhäst, som de fraktade hem med båt. En häst som var så bra att den tävlade SM i hoppning, men aldrig blev godkänd i svenska rashygieniska institutets rullor, för den var ju från amerikat. Före sin tid.

Bitterheten. Revanschlusten. Ögat och kunskapen om hästar. Egensinnigheten.

Att lära känna människor som är 40 år äldre än en själv, men som man känner sig hemma med.

Vi var ofta hos dem. Jag minns särskilt en vecka en sommar när jag bodde jag där och rensade grusgångarna på gården i utbyte mot en betäckning med en av de fina hingstarna. Lite som en ursäkt för att vara där när frun låg på sjukhus, för att se till att farbrorn inte svalt ihjäl. Han kunde inte steka ägg ens. Hon skötte allt, från matlagning till administration, hon skrev hans signatur på betäckningsrapporterna bättre än han själv, efter många år.

Aldrig under de år vi kände dem och var där på middag och besök blev vi bjudna samma mat. Jag frågade en gång i smyg, hur det kunde vara så, man har ju sina favoriträtter, och visst, farbrorn sa att jo, det är klart att hon för bok på det där, vad hon bjuder på.

En galen kvinna. Så galen att vi ringde psükakuten en gång en sen kväll. När hon fick något slags anfall, kastade saker och slogs och sparkade och bet oss så det blödde när vi försökte lugna henne. Första gången jag sett en människa så aggressivt personlighetsförändrad. När de kom var hon from som ett lamm, oerhört gästvänlig och skämtsam. Sitt vanliga jag.

Mamma och jag målade om deras kök. Vad jag slet med deras mörkbruna köksluckor från 70-talet. Tiden hade stått still där. Mamma målade fina vindruvsrankor över fönster och dörrar. Det blev så fint.

1996 träffade vi dem. Jag och CP köpte vår första gemensamma häst där, blev lurade förstås. Hästhandlare är hästhandlare. En liten fölunge, minst i kullen, men så charmig. Sheriffen.

Som av en händelse ska vi hämta hem Sheriffen på torsdag. Hästhandlaren i Skåne tror inte på'n, hästifan är för gammal för att få bra betalt för. Bah! CP kommer gråta och aldrig vilja försöka sälja älsklingen igen.

Hästhandlaren kör till Mantorp och lämnar ett helt lass hästar där, och vi ska hämta Puffen. Det är bara ett par mil från Palsgård.

Ska man åka förbi? Ringa? Om det har skurit sig med gamla vänner, när kan man ringa? Om man faktiskt inte ens vet om de lever...

Jag kan numret i huvudet fortfarande.

Om de lever har de kvar brevlådan jag målat.