London då

Jag fick en lista på allt jag var tvungen att hinna med. 

Den var tom. Första semestern på 'rätt' länge, så meningen med resan var att njuta av att bli bortskämd och bara kunna varva ner.

Det var inte så bara. Hade hemska mardrömmar första natten, sov nästan ingenting och fick panikångest på morgonen och ville åka hem, "buhu, jag är så dålig på engelska, jag har inget lokalsinne, jag kommer gå vilse och inte våga fråga om vägen, tänk vad pinsamt om jag inte förstår hur man köper biljett på tunnelbanan, jag är så värdelös på allt" etc.

Sen tog jag mod till mig att fråga städerskan om jag kunde få ett extra lakan att ha som täcke istället, och hon förstod knappt ett ord engelska, så jag fick peka och visa vad jag menade. Då fick jag en smula perspektiv på min oro, och tog mig samman och lyckades till och med åka tunnelbana med byten på egen hand, jag vågade fråga om hjälp och prata och skämta med folk.

Efter en magisk drömlös sovnatt utan kallsvett och ångest, vaknade jag utvilad med en helt annan, positiv inställning och insåg ännu en gång att det här sömnproblemet måste jag verkligen lösa.

Ja, ja. No news. 

Men London då? Jo EN sak var jag faktiskt TVUNGEN att göra:

*

Största upplevelsen var att få se den här älsklingstavlan i verkligheten. Jag blev helt överrumplad när jag kom in i en sal och där var den, så mycket större än jag trott, och så magnifik att jag började gråta. 

George Stubbs

*

Bästa matupplevelsen var maroccanska Momo.

*

Flest lösspringande hundar som ingen upprördes över var hundratals i Hyde Park.

Annars var det precis som på film, husen var som i Notting Hill, poliserna hade konstiga hattar, det var duvor överallt och människor var artiga och trevliga, bussarna var röda, vanligaste bilen näst efter taxi var Land Rover, och folk sprang runt och shoppade som tokiga ekorrar eller satt ute och drack öl hela tiden, det var ju rena sommarvädret.

Jag hittar nog lite fler bilder sen. Nu tänkte jag nog fira med att bli lite förkyld. Tack för nu, och för London ; -)