"När allt är som risigast reser sig, alltid, Jesus-figurer och bygger i ruinerna.
Ibland är det Håkan Hellström. Ibland är det Glasvegas. Ibland Barack Obama.
I dag är det fantastiska låten ”Spring Ricco” med Florence Valentin.
När allting är som dystrast, när allt är makalös skit och medioker Melodifestivalen och missriktade Davis Cup-protester och meningslösa ingripanden från underutbildade polistjänstemän medan danska gangsters håller på att ta över Skåne, då.
När pengarna är borta, när vädret är grått, när arbetslösheten tittar in hos grannen och den lilla tanten går snett i vägen mot Medborgarplatsens t-bana där nästa Hagsätratåg kommer först om åtta minuter och en herre med vilt skägg suger på morgonens första starkbangare på burk, då.
När den sista modebloggaren fått sitt sista gratisplagg, när dammtussarna speglas i obarmärtighetsljuset från den första karga vårsolen och världens främsta tidning New York Times måste räddas av en mexikansk telekommiljardär vid namn Slim och det bästa som händer på svensk tv är att två gubbar och en Popcirkus presenterar sur elektro, då.
Då då då då då DÅ DÅ DÅ DÅ kommer Jesus.
Precis som vanligt när allt ser som mörkast ut, precis när vi behöver honom som bäst, precis när vi glömt att han finns. Då kommer han och den här gången heter han Love Antell och hans band heter Florence Valentin."
"...i den här tröstlösa skitpopkulturen som kväver allt i sin väg och anpassas till TV 4:s makalösa ljummenhet är det magnifikt trevligt att få ett intelligent poplångfinger i arslet.
Det är förtjusande, och ett gudomligt bevis på att världen aldrig, egentligen, går under, utan tvärtom visar att hoppet alltid lyser och att det alltid kommer vackrare tider. Det kommer alltid att finnas rockmusik och kultur och pop med ett socialrealistiskt patos som inte använder plakat men som har klyftiga saxofoner och strålkastarna i ryggen och humor som räddar själen från att trasas sönder."
Ja, ett ripofflänkinlägg, men det är bloggkärlek när den är som störst.
Och missa nu inte att lyssna här på senaste låten. Love.

3 kommentarer:
mkt bra skrivet. tveklöst.
dock känns inte riktigt samma kärlek till denna småcharmiga Clash-brittpop-slänga.
trevlig.
men ingen frälsning.
Som en godispåse. Jag älskar lakrits. Men jag kan inte leva på lakrits allena. Jag måste få smaka lite illsyrligt också, och sötsliskigt ibland. Kontraster och variation.
där tycker jag att du är tydlig
i en metafor som gör det begripligt.
cred till dej.
;-)))
http://www.blocket.se/vi/20572692.htm?ca=11_s
ska du med?
Skicka en kommentar