

Hundarna låg på stranden och njöt av den första värmen, solen låg på och sanden var varm. En halvtjock man i finbyxor och rock kom promenerandes och började prata. Vi diskuterade hur tjock isen kunde vara. Det är tjock sa jag. Det hade pappa sagt. Men, sa jag, jag har valt just den här stranden eftersom jag vet hur långgrund den är, man får gå en halvtimme innan man kan börja simma. Så jag hade hade kalkylerat med att om jag går igenom isen här 25 meter ut från stranden så bottnar jag i allafall. Undrar om man fryser ihjäl istället för att drunkna om det är bara en halvmeter djupt? Det tänkte jag tyst. Den halvtjocka mannen på stranden ojade sig. Han skulle aldrig våga gå ut på isen, sa han. Han pratade på, lite korthugget, jag svarade glatt och halkade vidare runt på isen. Det vajade i det bruna sjögräset och solen sken. Vi tittade på isjakterna som seglade förbi långt ute på sjön. Jag tänkte, om han var Kurt Wallander, vem var jag då i så fall? Skulle jag snart bli mördad eller ingick jag i spaningsteamet? Hans mobiltelefon skrällde. Han svarade, och stod på stranden och pratade med sin uppringare så att jag hörde vartenda ord. Han stod rakt upp och ner på stranden i nån slags halvpompös stil och stirrade rakt ut mot solen och berättade högt att han just nu stod på stranden och att han aldrig skulle våga gå ut på isen.
Jag kände ett starkt ickebehov av att anknyta till honom. Tänkte i efterhand att jag kunde ha tagit en bra bild på honom, om jag bett honom att sitta på en av stolarna. Jag kunde ha mailat honom sen om jag tagit hans adress.

När jag kom hem såg jag på internet att ett stenkast därifrån hade någon gått igenom isen. Hur korkade får människor bli?

2 kommentarer:
Därför är det ju bra med stolarna. Man kan sitta på isen i stället för att gå igenom den.
Ha ha, solklart!
Skicka en kommentar