söndag 1 mars 2009

I've got the brains, You've got the looks


På tal om orientering så minns jag hur jag och bästisen lyckades på skolorienteringen på gymnasiet, jag läste kartan och hon sprang, elithandbollsspelare, jag höll mig på stigarna och pekade ut riktningen åt henne och joggade i förväg mot nästa kontroll och hon sprang som en gasell genom vegetationen och stämplade och löpte lätt ikapp mig. (Betänk att detta var århundradet f. mobiltelefoner och GPS.)

Exempel på smart samarbete som i skolan räknades närmast som fusk.

Att optimera resultatet, kallar jag det. Och det är ju så det faktiskt funkar i verkliga livet, sen, när man är vuxen och ska lyckas med sina projekt. Man är en grupp, har en uppgift och ett mål, det uppnår man bäst om man samarbetar - men delar upp arbetsuppgifterna och alla gör det de är bra på.

Jag hatade grupparbeten i grundskolan. Inte för att jag inte kunde samarbeta, men som "duktig" skulle jag nästan alltid fösas ihop med mindre studieintresserade obstinata pubbekillar eller efterblivna som jag som "duktig flicka" skulle ta ansvar för. Hur kunde det vara MITT jobb, 13-14 år gammal, att se till att motivera snusande störiga mopedkillar att lära sig allt om Carl von Linné, få dem att hjälpa till att skriva fina sammanställningar och se till att de kom till skolan den dag vi skulle redovisa?

Det brukade bli så till slut att jag gjorde allt jobb själv, och om nån mot förmodan dök upp på redovisningsdagen fick de läsa innantill och försökte verka coola och störiga och förstörde redovisningen med dålig attityd. Trots det fick jag alltid bra betyg - men det var inte så jäkla roligt. Alltså roligt var det förstås, det låter som jag var värsta plugghästen, men jag hade framförallt väldigt lätt för mig i skolan. Så visst hann jag också springa runt och tramsa och snacka bort en massa tid, det hör ju till, det var ju inte mycket av jobbet som gjordes under de fria grupparbetstimmarna direkt. Och oftast hade man någon mer i sin grupp som åtminstone kunde stava hjälpligt som kunde hjälpa till att skriva rent och sköta kopieringsmaskinen.

Men jag fick ibland småbeska kommentarer både från andra klasskompisar om att "det är klart att det blir bra om man har dig i gruppen" och från lärare att "Sen är det ju meningen att alla ska hjälpa till lika mycket."

Till lärarna önskar jag så här i efterhand att jag hade haft Eminem i ryggraden och sagt "Thanks for Your support, asshole!"

"Ok fröken, Jimmy här som inte kan sitta still eller hålla tyst, som inte kan stava och knappt kan skriva bokstäver som går att läsa, ska vi sätta honom på att skriva rent en sjättedel av arbetet? Hur betygssätts gruppen då? Om vi lyckas plåga honom med detta, är det värt ett plus i kanten? Eller om hans uppdrag istället blir att hämta papper, vässa pennor, springa till kiosken och köpa godis och lämna tillbaka böcker på biblan, är det dåligt?"

Som vuxen på ett arbete är det helt självklart att inte den ekonomiansvarige ska behöva sätta sig in i hur man monterar ett chassi eller veta hur företagets dataserver fungerar. "Nej, tyvärr, det blir inga löner den här månaden, för Kicki på ekonomin är inte klar med truckförarbeviset än."

Skämt åsido. Många av de här killarna var säkert lika begåvade och intresserade som vi "duktiga tjejer" egentligen, men utåt sett var det inte coolt att plugga. Vem skulle förklara och vara deras förebild?

Som barn är det så känsligt att inte vara bra på saker. När man är liten ska man få chansen att testa vad man är bra på och vad man tycker är roligt även om man kanske inte är så duktig i början. Ansvaret för det kan man inte lämpa över på jämngamla klasskamrater.

Snälla tjejer ska inte utnyttjas som extrafröknar för att dämpa, hålla ordning på och ta hand om stökiga grabbar, snälla tjejer ska peppas att bli tuffa och ta för sig!

Och de barn som tidigt kommer på vad de är bra på och vad de tycker om ska få chansen att bli riktigt bra på det, oavsett vilken grupp man har råkat hamna i.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Det där var bra rutet. Arbete i grupp blir inte sällan sämre än om det utförs av den mest kompetente gruppmedlemmen ensam, har jag lärt mig i arbetspsykologiutbildning. Och bekräftat i en del så kallade expertnätverk jag deltagit i, tyvärr.

Annars är det banne mig en stor lycka och lättnad att ha blivit vuxen!

Godiva sa...

Annannan: Tack för din kommentar!

Jag började fundera vidare på hur "grupparbeten" fungerar i vuxenlivet och insåg att när spelreglerna är diffusa (när det inte rör arbetslivet utan tex fritidsengagemang, bostadsrätts-styrelser, idrottsföreningar, tvättstugor etc) fungerar vi nog ibland fortfarande som skolungar ; -)

Håller helt med om befrielsen att ha blivit 'stor'!

Fredrik sa...

Amen!

Huskorset sa...

Jag har inte tid, jag läser ikapp och jag älskar dina inlägg som vanligt. Ett efter ett.
You wonderwoman you.

Peter Barlach sa...

Hurra! Jag ser fram emot Robins kommentar.

Godiva sa...

PB: Jag med! Men jag skrev "Jimmy" inte "Robin" väl.

Och varför nekas jag åtkomst till pemiro.blogspot.com ?

Pekbokspojken sa...

Jag tycker att det var ditt ansvar.

Och iövrigt så har du ju tagit igen som vuxen genom att du inte är den mest slipade kniven i lådan...

Vi byter alla plats i hissen och nu är ju du lite eljest.

Godiva sa...

Orange: Tack.